Sven undrar vilka tennisspelare jag tycker klär sig bra, om nu Nadal inte duger. Det är väl givet att Suzanne Lenglen i sina plisserade Patou-kjolar är den eviga förebilden, men annars är det välbevarade matchkläder från mammas och mormors guldår (båda är gamla SM-mästare) som ligger till grund för min tennisgarderob.
För att återgå till samtiden är jag inte alls förtjust i Maria Sharapovas skira ballerinakjolar (för att inte tala om tuxedo-toppen på årets Wimbledon. ”I don’t like her outfit. Can I put it this way? It was one of my motivations to beat her” sa Kudryavtseva efteråt. Word.), men det är kul med Venus egendesignade småtrashiga lågbudgetversion av det vita. Och sen älskar jag friidrottens hajdräkter så Anne White får en eloge för sin smått legendariska kroppsstrumpa.
På herrsidan är Federer helt klart favorit över Nadal på alla plan och center court-entrén i naturvit cardigan med F-emblem i guld är svårslagen. Old-school-versionen av Agassi, proffstennisens svar på Tellier-murveln, har en given plats i hjärtat. Men allra allra bäst är nog Arthur Ashe som står för den evigt vrålsnygga 70-talsklassikern med de aldrig så små shortsen. Ju kortare desto bättre, hör du det Nadal?
Jag är på landet och kompenserar tisdagsfrånvaron från fredsgatan med ett eller två ESS på det röda gruset. När motivationen är på väg att vika sig för den dåliga konditionen tänker jag på Lisa och hur jag smashar ut henne inför hela jävla bloggosfären i finalen av modeblogg open. Tennis is for fashion people (men det har Nadal inte förstått)
Jag experimenterar vidare med den ännu relativt obeprövade mixen mode/djurbebisar.
Det här är Love. Inte som i kärlek. Love som i vovve som i min nya bästis.
<3
Jag älskar förstås Cathy men börjar ledsna lite på att hon hetsar (potentiellt) stundande lågkonjunkturs betydelse. Det är meningslöst att läsa in ekonomiska profetior i couture; kjollängdsteorier är ju knappast vetenskap, snarast en vedertagen myt. Ibland känns det som att vi tar lite för många långa omvägar när vi försöker lyfta modets kulturella status, jag tror att användningen av mode som ekonomisk framtidssiare är ett lika verkningslöst knep för att få in det i finrummen som det är att hävda att mode är konst. Mode är mode är ett socialt fenomen och tillräckligt fint i sig.
FASR i tisdags.
Nu är det över. Jag undrar om det är rättvist att skylla känslan av att ingenting någonsin överraskar på att svenska märken är så förutsägbart trogna sina profiler. Kanske beror det på att vad vi hunnit se på detta kortvariga arrangemang har varit just bara de stora och mest etablerade. Eller om det framför allt är det att vi helt enkelt känner dem för bra. Det är svårt att komma ifrån att se först och främst Acne i den urbana cowboyen snarare än temat i sig, och hur mycket som än händer på FASR från säsong till säsong är FASR alltid i första hand FASR och i andra hand en trend, ett koncept, ett mode.
Jag blir knäpp av att inte kunna få något perspektiv, men nej, jag tror inte att det har med någon slätstrukenhet att göra utan enbart det att Whyred och Hope och Minimarket och alla de andra är såna där vänner som man har en avslappnad relation till, känner som sin egen handske, älskar men nästan tar för givet.
Någonting som däremot slagit mig dagligen är hur orimligt vackra de manliga modellerna varit. Det måste vara rekord i år. Eller så är jag bara mer mottaglig eftersom det är första modeveckan jag upplevt som singel.
pyttesmå efterrätter och jättestora ballonger
Bara en Kristoffel håller flickvännens rosa ballonger när hon köper chorizo.
Carin Wester tog ett modernt initiativ och valde att visa sin vårkollektion helt öppet för allmänheten, och hon fick utdelning. Det kom otroligt mycket folk och stämningen (som Patriksson såg till att bygga upp genom att bjuda på glass och drömlik musik innan visningen) var lika strålande som solen.
Westers vår är pudrig och lite urtvättad liggaienhängmattapålandet. Volanger, spets, underklänningsklänningar med korsettliv, strumpeband, vida böljande ärmar och ett skvätt av 2008 års harlequinkragar.
De fjuniga inbakade flätorna som tidigare setts i ett helt annat sammanhang hos Fifth Avenue återkom och det enda som kan stoppa dem från att bli the look of 2009 (till Michaelas förskräckelse, ”jag älskade allt men jag hatade håret” utbrast hon efter FASR) är att de, som sagt, tar tre timmar att göra.
Många välbekanta ansikten dessutom. Nikita, Rasmus, Christian ovan. Inte helt otänkbart att herrmodellerna handplockats på fredsgatan. Och det säger en del om den skillnad som fortfarande finns mellan herr och dam-kläder när det kommer till användarvänlighet att man som Carin gjort plockar killarna från gatan men inte kan komma ifrån professionella kvinnliga modeller.
– Jag har jobbat med Kid of Tomorrow för herrmodellerna och alla är streetcastade, vanliga killar i alla åldrar. Det skulle varit kul att kunna streetcasta tjejerna också, men med tanke på klackar och den dos självförtroende som krävs för att gå en visning så blir det vanliga erfarna modeller där, sa Carin själv helt ogenerat till Rodeo och verkar inte riktigt vara medveten om vad det hon säger innebär.
A balloon is a flexible bag filled with a type of gas. (källa)
A flexible bag. Fint.
I natt drömde jag om Anna Wintour. Jag tror det är modevecka.
Det här är Maxfactor i färgen Sunbronze. Tur att den är friggin’ hot för jag har fått tre stycken. Och två i Raisin som är nästan lika snygg. Jag har på mig Sara Berman i mellanlagret, Lindex under, YSL över.
Jag har ätit fem paket snabbnudlar och en kitkat den här veckan och önskar att camparin i pressrummet vore smoothies.
Men idag är jag hemma och jobbar lite. Är man så dum att man när man i princip har möjlighet att välja vilken deadline man vill så länge den är i juli säger torsdag den tredje får man skylla sig själv. Minimarket blir svårt, men kommer förhoppningsvis iväg på Carin Wester (som förresten är öppen för allmänheten, så kom dit) och Cheap Monday. Sen är det Lipsy-middag och Bonfest.
Bilden är från Ida Sjöstedts utställning på Riche. Hon var inspirerad av grekiska gudinnor men jag tänkte på sjöjungfrur som jag brukar när jag ser Idas kläder.