Precis som Karolina hade jag missat att Pause publicerat artikeln om modebloggarnas främsta stilförebilder på film. På grund av min personlighetsstörning ger jag helt olika svar varenda gång, den här blev det Lula Fortune.
Har man inte tidningen kan man läsa här.
ps. Emilie tipsade apropå Wild at Heart att Monki har spetsleggings. Älsk. Vill ha.
Bild: hotspot
Två veckor är en evighet eller ett ögonblick om man lever i parallella universum. Men jag ville egentligen bara säga att den till höger är till dig Kenneth.
Jag är klar med terminens sista tenta nu. Men det visade sig att logikkortet i min dator har gått sönder. Så jag kan fortfarande inte skriva. Jag sa i alla fall att det lät jättelarvigt att en sån sak skulle kosta 10 000 att fixa. Alla töntar skrattade åt mig, ”det är typ hela datorn”. Meh, ni kan va en dator… In your dreams! Himla n**bs.
Men det spelar ingen roll för jag har ändå hittat ett nytt intresse. Pyttepyttesmå ponnys.
I skvallerpress framstår plastikkirurgiska ingrepp som omoraliska om de misslyckas. Det som är onaturligt men ser naturligt ut är idealt, medan det som är onaturligt och faktiskt ser onaturligt ut förkastas (om man nu måste förkaste något borde det ju rent logiskt vara ett orimligt perfekt utseende som bara kan skapas på kirurgisk väg eftersom det göder ett overkligt ideal).
Man höjer idealet till skyarna men förkastar den enda vägen att nå det och gör på så vis perfektion än mer onåbar. Idealt ska du alltså vara lika perfekt som den opererade (och retuscherade) förebilden, men du ska inte nå dit på kirurgisk väg även om det är precis vad förebilden gjort.
Och vem är förebilden? Den framställs som en verklig människa men i en bildkultur som vår är den enbart en just en bild av en förebild, och för att citera Coleman ”there is no one way that anything looks”, en bild är alltid bara ett specifikt ögonblick och aldrig representativt för något annat ögonblick. Men det låtsas föberbildsbilden inte om, den vill att vi ska tro att det finns dem som ser ut på ett sätt: det bästa sättet, den yngsta vinkeln.
Bild: People.com
Det finns bara en enda klänning jag kan ha på mig när det är så här varmt.
Foto: Hanna Fridén
Vet ni vad jag kanske borde göra för att komma ur den här oändliga medvetenheten om mig själv, som verkar trissas upp för var dag som går? Jag borde göra tvärt emot vad jag gjorde den där natten för några veckor sedan och dela med mig av precis allt jag skulle ändra på om jag ville bli perfekt.Det skulle kunna innebära en slags befrielse från rädslan för att bli påkommen med att inte alls vara så fin som alla upplevt det (vilket förstås är en absurd skräck med tanke på att om någon tycker att man är vacker så är man det).Det finns en risk med en sådan lista, att jag går ett steg längre in i plastikkirurgtänket om min potentiella skönhet som bara behöver lite hjälp på traven för att blomma ut. Den där metoden för att övertala patienten om att den nya näsan är deras egna och den ursprungliga egentligen någon annans, som är befängd men så lätt att gå på. Virginia Blum skriver å andra sidan att redan när du börjar konkretisera vilka ingrepp du skulle kunna göra så är du fast, och då är jag ju körd sedan månader tillbaka.
Jag har tappat min dator i golvet och ska skriva terminens sista hemtenta, så räkna inte med mig. Men jag har i alla fall lyckats flytta in i min lägenhet.