quantum immortality

Jag har just stött på ett tankeexperiment som utan att strida mot några fysiska lagar förklarar det jag så länge jag kan minnas tänkt om min egen odödlighet. På grund av min oändligt oroliga ådra har jag ända sedan jag var liten varit skeptisk till att det är möjligt att överleva när varje rörelse innebär en risk för att råka ut för en olycka. Jag fann tidigt den enda rimliga förklaringen; att jag dött flera gånger. Men att varje gång jag gjort det har det universum i vilket jag gjorde det fallit bort medan jag fortsatt leva precis samma liv som tidigare i ett annat. Förenklat är det den gamla vanliga synen på livet som resultatet av en mängd vägval (död eller överlevnad), skillnaden är att vägarna som till synes valts bort (död), har bara gjort det ur min synvinkel, men i själva verket fortsatt i parallella universum (i vilka jag alltså är död).

Jag kommer alltid att uppfatta det som att jag överlever livet, eftersom det bara är i de överlevande universumen jag kan vara närvarande och betrakta resultatet. Precis som kvantumsjälvmördaren.

Comments

emilie
Posted on 23rd juni, 2008

För det första så vet precis vad du menar med att ”varje rörelse innebär en risk för att råka ut för en olycka”. Överdriven försiktighet säger somliga, extrem överlevnadsinstinkt säger jag. Jag gillar idén om att man potentiellt har dött och nya universum skapats kring en. Det tilltalar min fascination för self-reinvention.

För det andra så påminner det här om alternativa universum mig för mycket om sedaste Doctor Who-avsnittet så nu har jag fastnat i en tankeloop om tid & universum & dimensioner & David Tennant som jag omöjligt kommer att ta mig ur. Eller, jo, kanske, jag är ju ändå rätt lättdistraherad och in dire need of a cuppa.

För det tredje så vore Schrödingers Katt bästa husdjuret för kvantumsjälvmördaren.

(Det där sista var mest bara för att försöka uppfylla dagens kvot av dålig humor. Ta ever so muchly.)

sofia dahlén
Posted on 23rd juni, 2008

risken må vara liten, men tänk vad ofta man utsätter sig för den. nästan oändligt ofta. en vacker dag kommer den ha ihjäl mig. (eller vänta, det har den ju redan, flera gånger om).

och jag känner stor samhörighet med schrödingers katt, kanske världens mest missförstådda husdjur.

emilie
Posted on 23rd juni, 2008

och laika måste vara världens mest missskötta husdjur. stackars laika.

sofia dahlén
Posted on 23rd juni, 2008

men de kan båda trösta sig med att de är en del av något större än dem själva. det är mer än man kan säga om dig och mig.

m
Posted on 1st juli, 2008

Herregud det är inte bara jag som är helt knäpp, har känt mig väldigt ensam ska jag säga. EXAKT så har jag trott att det är. Och så har jag funderat i mitt stilla sinne om dom kan sakna mig i den förra dimensionen? Blev det en begravning? Och vilka kom?

sofia dahlén
Posted on 1st juli, 2008

m: exakt så kände jag när jag hittade den. lättnad, som alltid varje gång jag hittar bevis för att jag antingen är frisk eller inte ensam om att vara galen.

fashionbully
Posted on 2nd juli, 2008

This is f*ckin’ genius.

Leave your Comment