quantum immortality
Jag har just stött på ett tankeexperiment som utan att strida mot några fysiska lagar förklarar det jag så länge jag kan minnas tänkt om min egen odödlighet. På grund av min oändligt oroliga ådra har jag ända sedan jag var liten varit skeptisk till att det är möjligt att överleva när varje rörelse innebär en risk för att råka ut för en olycka. Jag fann tidigt den enda rimliga förklaringen; att jag dött flera gånger. Men att varje gång jag gjort det har det universum i vilket jag gjorde det fallit bort medan jag fortsatt leva precis samma liv som tidigare i ett annat. Förenklat är det den gamla vanliga synen på livet som resultatet av en mängd vägval (död eller överlevnad), skillnaden är att vägarna som till synes valts bort (död), har bara gjort det ur min synvinkel, men i själva verket fortsatt i parallella universum (i vilka jag alltså är död).
Jag kommer alltid att uppfatta det som att jag överlever livet, eftersom det bara är i de överlevande universumen jag kan vara närvarande och betrakta resultatet. Precis som kvantumsjälvmördaren.
Leave your Comment