Att se sig själv på bild mycket, och kanske framför allt att ta bilder på sig själv (och allra allra mest att ta bilder på sig själv i spegeln) gör att man blir medveten om fördelaktiga och ofördelaktiga vinklar.
Jag utövar som följd av det numera vinkelkontroll även i verkliga livet. Det är en slags olycklig självmedvetenhet som slår ut all form av naturligt varande, ett sätt att förvandla mina tre dimensioner till två, varför det inte bara är en fåfängans gradskillnad mellan att inte vilja ha läppstift på tänderna och att undvika att bli tittad på från fel håll.
Jag ska som sagt flytta. I min lägenhet tänker jag inte sätta upp någon spegel. Så bryter man ett mönster.
Anna
Posted on 28th maj, 2008
Jag känner igen känslan att vilja visa upp sig ur fördelaktig vinkel. Och att hellre spana efter sin egen spegelbild i skyltfönsterna än att se på sitt sällskap på stan. Vilken hemskt självupptagen människa man är.
Oj! Starkt. Jag skulle aldrig klara av att gå utanför ett hus utan att ha kollat mig i en spegel.
anna: jag tror som sagt att det där att titta sig i speglar hela tiden är fåfänga. att kontrollera vinklar är en sjuklig självmedvetenhet. två olika saker, som iofs kan gå hand i hand.
johnny: det kommer inte bli så. men det hade varit starkt av mig om jag hade genomfört det.
Rana
Posted on 28th maj, 2008
I know the feeling. När det har gått alldeles för långt börjar man t o m tro på fotona man ser och DÅ, då är det inte vidare kul att se sig i spegeln.
rana: jag löser det genom att bara titta på mig själv i spegeln ur den vinkel som gör mig mest lik de bästa fotona. living a lie.
[...] Det här blir jättesvårt när det redan sitter en jättestor spegel i lägenheten. Det var allt annat än ett sammanträffande. Man gör det lätt för sig om man bara lovar saker som är oigenomförbara. [...]
[...] men allt det här har lite karaktär av silade myggor. Precis som Daniel är inne på, och jag skrivit om många gånger tidigare, är det vi borde prata om det bisarra i att förhålla sig till [...]
Leave your Comment