Att se sig själv på bild mycket, och kanske framför allt att ta bilder på sig själv (och allra allra mest att ta bilder på sig själv i spegeln) gör att man blir medveten om fördelaktiga och ofördelaktiga vinklar.
Jag utövar som följd av det numera vinkelkontroll även i verkliga livet. Det är en slags olycklig självmedvetenhet som slår ut all form av naturligt varande, ett sätt att förvandla mina tre dimensioner till två, varför det inte bara är en fåfängans gradskillnad mellan att inte vilja ha läppstift på tänderna och att undvika att bli tittad på från fel håll.
Jag ska som sagt flytta. I min lägenhet tänker jag inte sätta upp någon spegel. Så bryter man ett mönster.
Jag ska flytta och var ute i garaget och hämtade flyttlådor. På en står det porslin, på en andra står det böcker, på en tredje står det skor. På en fjärde står det tevedosor.
Jag såg en man på tunnelbanan och utan att han, som verkligen bara var en helt vanlig man, hade något med det att göra bortsett från att han var man och män inte ofta fast ändå inte så sällan nu för tiden har handväska tänkte jag först: ”vad begränsande att inte ha någon väska att ha sina saker i”. Men sedan att det är säkert som så ofta att möjligheter blir tvång, handväskan göder kravet på att alltid vara vacker, för om du kan ha med dig ett kilo kosmetika, då borde du. Sen kom jag hem och läste en artikel om handväskan som metafor för livets gång i Bon.
Ja, det är jätteviktigt att sätta sina ytligaste tankegångar i intellektualiserande sammanhang. Och om det inte är sant måste jag dö.
Väskor är lätt resultatet av en konspiration.
Bilden är Marvin Gates ‘The Blue Case’. Döden på Manhattan med sin himmelsblå portfölj manbag.
Louise Wallenberg talade på en föreläsning i våras om vilken stor betydelse de har för många manliga transvestiter. Det handlar om känslan av att vara lite instängd och hoptryckt som är helt unikt för det plagg som är mest reserverat för kvinnor av alla (en man som är barbent i kjol är åtminstone i mina ögon långt ifrån lika kontroversiellt som en man i strumpbyxor).
En manlig bekantskap till mig undrade här om veckan om man inte måste ha på sig vita handskar när man tar på sig dem. Det är så uppenbart att de inte är av denna världen utan platsar i en fantasi eller i en glamoriserad blid av en svunnen tid. Det vilar något överjordiskt över dem.
Och tänk sedan på modellerna med en slags inbyggd korsett för plattare mage och fastare rumpa. Det måste vara höjden av oärlighet. Du har på dig världens naknaste plagg, som är gjort för att vara helt osynligt, samtidigt som kroppen i dem är en annan än den som syns.
Varför det inte gjordes ett Twilight Zone-avsnitt om nylonstrumpor förstår jag inte, för det är där de hör hemma, between the pit of man’s fears and the summit of his knowledge.
Jag tror inte det är riktigt acceptabelt att som modebloggare föredra naket framför påklätt. Och det ligger väl något paradoxalt i att det enda jag har större intresse av än den klädda kroppen är den nakna.
Fast ändå inte. Utan nakenhet fanns det inga kläder, och utan kläder fanns ingen nakenhet. Det är show/conceal-principen – att visa en sak är att dölja något annat, och det går varken att vara fullt påklädd eller helt avklädd.
Jag är hemma nu i alla fall, efter att ha varit närapå naken en hel vecka. Och min bästa klänning just nu är hudfärgad.
ps. Det mest problematiska plagget måste vara de hudfärgade strumpbyxorna. De ska se ut som hud, är elastiska som hud. De är ett extra lager ben. Jag kan inte bestämma mig för ifall de döljer eller exponerar, kanske är det allra naknaste som finns ett par nylonstrumpor.
Nu åker jag till Sicilien en vecka. Inte för att det kommer märkas eftersom jag ändå aldrig skriver förutom när jag skriver att jag aldrig skriver.
Jag har gått in på min egen blogg flera gånger idag för att se om jag skrivit något. Det är inte något särskilt konstigt beteende egentligen eftersom hela min värld för tillfället känns uppbyggd av ett antal parallella universum och när jag befinner mig i ett av dem kan jag inte relatera till de andra. Så det är fullt rimligt att ha en förhoppning om att jag publicerat något som jag inte vet om. Men jag hade inte det den här gången heller.
Jag undrar om jag kommer bli överraskad när jag ser det här.
trench: jättegammal, från när companys låg på birgerjarlsg
väska: köpt i puerto banus tror jag, för länge sen
sjal: hope
solglasögon: rayban (fast jag har tappat dem nu)
Nu ska jag gå och göra om alla rader av böcker och filmer till staplar.
Johan börjar blogga! Jag förutspår stor framgångssaga förutsatt att han inrättar kategorin Dagens Idolbild (och det utan att förolämpa din författartalang J, men let’s face it: yoghurt).
Nu väntar jag bara på en pretentiös filmblogg signerad Fredrik, en rosaglittrig The Hills-blogg skriven av Alex och en viss anonym sexgalnings dagboksblogg i mikroform.
Sen är internet klart.
”Det är väldigt konstigt att mode är den enda konstformen som titt som tätt kritiseras för att behandla obekväma frågor”, sa Lisa Milberg under modeterapisamtalet i aprilnumret av Rodeo, apropå Gallianos tortyrflirt i senaste herrvisningen.
Oavsett om man vill klassa mode som konst eller inte så finns det en tendens till att misstolka modets reflektioner kring politiska och kulturella frågor. Det är relevant att kritisera modets oförmåga till kontinuitet och tendens att förvandla politiska budskap till trendvaror, men bortsett från Nathalie Khans artikel i Fashion Cultures och diskussionen som förts kring det här inlägget har jag sällan stött på den argumentationen. Istället grundar sig all kritik på en ovilja att se (inte sällan övertydliga) normöverskridande budskap på catwalken.
Alexander McQueen är det naturliga exemplet. Highland Rape-kollektion (a/w 1995, väl?) bestod av blodiga modeller iklädda militärjackor och skotskrutor uppblandade med brutalt söndertrasade spetsklänningar och exponerande upprivna kjolar. För McQueen handlade det, som titeln antyder, om en skotskpatriotisk uppgörelse. I pressen beskrevs den som stötande aggressiv och misogyn i förhållande till modellernas nakenhet och inkluderandet av ordet ‘rape’ i titeln.
Det är väl diskuterbart huruvida McQueens reflektioner kring den brittiska historien var särskilt lyckade, men det är bara för att det skedde på en catwalk och inte i ett konstgalleri som det är möjligt att anklaga honom för misogyni.
Nu underlättar visserligen inte McQueen för sig själv genom uttalanden som ”Critics who labelled me misogynist got it all wrong, they didn’t even realise most of the models were lesbian”, och jag kan känna att det är lite där problemet ligger. Man får nästan räkna med att bli missförstådd när man själv inte ens verkar vara mer än ytligt medveten om vad man hade för tanke bakom.
På Rockfoto hittar ni idag mig, Quetzala, Annika och Devi i våra bästa festivalkläder. Jag kanske är lite orealistisk i min långklänning om man jämför med typ Devi och hennes magväska, men kaftan är väl ändå den ursprungliga festivaloutfiten?
Alla som vill bli lika etno-chica som jag kan dessutom få användning av guiden jag skrivit här. Annars finns Woodstock-dokumentären uppladdad på youtube.