Jag har bestämt att jag bara ska göra saker som får det att bubbla i magen av lycka varenda sekund denna veckan-efter-dödsmånaden. Äta kakor med rosa socker med Emilie, se jättemånga filmer, gå på fest och läsa Virginia Blums Flesh Wounds. Och hela tiden ha på mig mina finaste kläder.
Jag börjar med att gå på Operan med Alex.
Mitt huvud är en grötig blandning av allt som har med militäruniform, institutionaliseringen av det franska modesystemet och skönhetskulturen i det unga Hollywood att göra, men jag ska säga en sak. Och det är att jag tycker det är så fint och lagom småbarnstrotsigt, för generellt är ju krig en tid för behärskning i modet, men under ockupationen av Paris och tyskarnas försök att omvandla Couturen till ett tyskt fenomen gick de couturierer som inte flytt landet bananas eftersom all återhållsahet bara hade gynnat den tyska ekonomin.
Juz bcoz they r gurlz… and they not happy with vot they have, they wann more ‘n’ more… [negative attitude] dat also culd b their passion, U like sum thing, u get dat [positive attitude]
Yahoo India har svaren på de stora frågorna.
Pretty Purple kommenterar: ”Det är intressant hur ord och meningar (exempelvis: jag är fattig som en kyrkråtta) kan ändra innebörd beroende på vart de rent geografiskt används. Ta den meningen, eller en annan, och förflytta den till en annan världsdel så skulle den exempelvis kunna innebära: jag har inga pengar att köpa mat för. jag har inget tak över huvudet, jag har inte duschat på två veckor, etc.”
Hos mig betyder det att jag drack för mycket vin för fort på festen igår eftersom gratisbaren stängde 11, måste åka på sms-biljett på t-banan då jag inte har 180 kr till en ny remsa och har spenderat morgonen med att pilla ut mynt ur min spargris för att kunna köpa en födelsedagspresent till min syster. Det senare (och för all del även det förstnämnda) visade sig vara rätt fruktsamt, jag kanske till och med får råd att gå på ACE imorgon.
Vi var rosa.
Jag har klänning från Beyond Retro, V&R för H&M-strumpor, Zara-skor och bälte från Gina Tricot. Hanna har morgonrock från Hemtex.
Jag är på kulturnyheterna ikväll. 19.00 på Svt2 och efter sena nyhetssändningen på Svt1. Har helt glömt vad det är jag pratar om efter som jag är stressad nu och det var länge sen vi filmade, men vet att det har med modebloggar och reklam att göra. Ni får titta åt mig för jag hinner inte se, ska fira att jag blev klar med den första av mina två hemtentor (och att Stureplan fyller tre år).
Om det är något Ingemar har lärt mig så är det att det alltid finns någon som har det värre. Jag tänker intensivt på Laika nu när jag är fattig som en kyrkråtta, har två tentor och ett högskoleprov och helst vill spola tillbaka till lördagkvällens eskapistiska bad, folköl och sång.
Dagens outfit är bäst på väg till efterfest halv sex en söndagsmorgon.
(foto: Johannes Helje/Stockholmstreetstyle)
Igår på seminariet om kläder som avstånds- och identifikationsmarkörer kom vi in på ämnet t-shirts med tryck. Jag har aldrig trivts i tryck, även om jag känt att budskapet helt överensstämmer med mina åsikter och min livsstil, eftersom det känns för lätt. Och är det för lätt så kan det uppfattas som fejk. Att det är så lätt och tillgängligt med t-shirtbudskap kanske också är anledningen till att man kan komma undan med det mesta bara det är tryckt på en t-shirt, vilket bara ger mig ännu en anledning att undvika hela konceptet.
Jag kom hur som helst att tänka på en artikel av Nathalie Khan som heter Catwalk Politics (publicerad i Bruzzis Fashion Cultures). Hon påpekar i en diskussion kring Katharine Hamnets politiska tryck, att ett budskaps som sätts på ett modeplagg automatiskt kommer att förlora sin substans eftersom det alltid kommer att innebära att plagget går ut ur modet, vilket också måste antyda budskapets förgänglighet.
Det gäller kanske inte alla t-shirttryck, men just i förhållande till Hamnet blir det intressant eftersom hennes politiska budskap verkligen presenterades på en catwalk, den ultimata signalen för att något som inte existerade igår är här idag men borta imorgon. ”58% DON’T WANT PERSHING” blir alltså inte mer meningsfullt än ”DO ME DAILY CHRISTOPHER BAILEY”.
I ett bredare sammanhang säger det här något om vad mode gör med symboler, och föreslår mode som det ultimata exemplet på det sista steget i Baudrillards simulacraordning, där inget tecken har något ursprung eller äkthet alls.
Diskussionen i klassrummet övergick sedan till palestinasjalar som fortfarande anses innebära ett ställningstagande, men frågan är hur länge till. Vad händer när de få tecken som fortfarande har ursprung krockar? Hur långt kan man gå? När blir simulacran så dominant att man kan gå omkring i Stockholm med Bin Laden på bröstet? När får Barbie sin första shemagh?
