Pratade om mitt nyfunna sug efter plastikkirurgi någon gång under lördagsnatten och blev helt ställd inför frågan jag fick som reaktion, trots att jag i samma sekund insåg att den borde varit med i beräkningen från början.
Vad skulle du operera då?
Jag svarade att jag inte visste och förklarade min passionerade utläggning med en allmän mottaglighet för kroppslig förvandling.
Som om det vore möjligt att resonera kring det utan att utgå från sig själv som konkret exempel (och det helt oberoende av om det är aktuellt att genomföra eller inte). Jag vet exakt vad jag skulle operera, men skulle aldrig drömma om att säga det högt. När det kommer till fysiska brister är det effektivt att sopa under mattan, det är så mycket man själv ser (eller inbillar sig) som ingen annan ser (eller inbillar sig) om man inte tvingar dem till det.
”So successful has been the camera’s role in beautifying the world, that photographs, rather than the world, have become the standard of the beautiful. We learn to see ourselves photographically: to regad oneself as attractive is, precisely, to judge that one would look good in a photograph” skrev Susan Sontag och påminde mig om att hur jag funnit mina fysiska brister. De existerade inte i mitt medvetande förrän de fångades på bild ur en ofördelaktig vinkel.
Med tanke på det borde jag kanske upphöra att existera på den här bloggen som tillåter mig att aktivt välja bort ovannämnda bilder. Tanken på att jag inte släpper igenom en antydan till någon av de fysiska bristerna gör mig nervös för att ha skapat en illusion som riskeras att krossas i kollisionen mellan internet och verkligheten. Men jag orkar inte sluta skriva, det skulle oundvikligen innebära en fusion av det virtuella och det verkliga jaget, en process som jag tänker mig är rätt smärtsam.
Tills vidare tror jag det är bra om jag fortsätter undvika att lära mig Photoshop.
Marie
Posted on 28th april, 2008
Åh vad du skriver om intressanta saker. Modigt och perspektivvidgande också. Du borde verkligen inte sluta; den sänkning av min livskvalitet som det skulle innebära vill jag inte veta av. :) Så länge inte negativa konsekvenser av bloggandet överväger såklart, den dagen det sker hoppas jag du slutar omedelbart.
KÄRLEK till dig, du landets bästa modebloggare!
Jag har börjat med självterapi det senaste året med att lägga ut ofördelaktiga bilder på min blogg :)
sofia dahlén
Posted on 29th april, 2008
marie: Tusen tack, vad fin du är!!
johnny: Jag vet, täkte förstås på dig när jag skrev men har inte riktigt vågat tänka på det du gör tillräckligt för att förstå vad som skulle hända med mig om jag gjorde samma sak :)
Hanna P
Posted on 29th april, 2008
jag brukar lägga ut bilder på olika snygghetsnivåer så får läsarna välja något slags medelvärde.
Sen är det nog så att de som älskar en mest ser på en som man ser ut på de allra vackraste bilderna, allt är ju relativt.
Dina senaste inlägg verkar kretsa kring svårigheten med att vara ytlig. Att vara fixerad vid sitt yttre, att uppslukas, fascineras och lida (lite lätt bara). Och visst fan är det både jobbigt och kul ibland att ha ett utseende och en kropp som granskas av en själv och alla andra.
Det är klart att man blir mer fixerad vid sitt utseende när man ”syns i offentligheten”, man vill ju att folk ska gilla det de ser, men främst handlar det nog om att man själv ska gilla vad man ser.
Tänkte på det där med ”as-if-personligheten”, i ditt fall (och din kompis?) handlar det väl mer om något ytligt, typ att klä sig ”som en speciell identitet”, men finns det grav ”as-if-personlighet” som när den gestaltar sig är mer problematisk?
Nadja
Posted on 1st maj, 2008
Känner så igen mig om vad du skriver angående bilden man lägger ut av sig själv på bloggen. Jag skulle aldrig våga läga ut något som visade mina brister på ett tydligt sätt, men jag har faktiskt märkt att under tiden som jag har bloggat har det blivit lättare att acceptera vissa bilder och brister. Att bilden jag har av mig kanske inte är lika hemsk i verkligeheten. Jag har fått ta att vänner laggt upp hemska bilder, någat som jag bett dem ta bort för att jag mått så dåligt av dem. Men under den tid de har funnits synbara där ute har det plågat mig något enormt, samtidigt så har just det funkat som en slags självterapi som Jhonny Skriver. Jag däremot väljer den enklaste vägen och använder mina enkla photoshopkunskaper om det skulle behövas. Så feg och ytlig man är.
Andy King
Posted on 1st maj, 2008
We are always trying to reach ‘beauty’ and since it’s impossible to find a perfectly beautiful human being we use any possible means (Photoshop) to reach it, even if it’s only an illusion. Unfortunately when women see these ‘perfect’ photos of models, instead of saying ‘what a beautiful piece of art’ they say ‘I want to be that beautiful piece of art’. Then they feel pressured to stick botox in their eyeballs. It’s a question of what should be changed: the women seeing the magazines, or the magazines themselves? In a perfect world: both.
Sven
Posted on 2nd maj, 2008
The flaw in this discussion seems to be that no one questions the concepts of ”flaw” and ”perfection”. Flaws in relation to what? Who is perfect for sure? Be yourself, your life is not some exam.
[...] själv, som verkar trissas upp för var dag som går? Jag borde göra tvärt emot vad jag gjorde den där natten för några veckor sedan och dela med mig av precis allt jag skulle ändra på om jag ville bli perfekt.Det skulle kunna [...]
[...] där vita kylklampar känns jävligt nittiotal för mig”. Efter Dale Cooper mitt livs mest citerade [...]
[...] det här har lite karaktär av silade myggor. Precis som Daniel är inne på, och jag skrivit om många gånger tidigare, är det vi borde prata om det bisarra i att förhålla sig till tvådimensionella [...]
Leave your Comment