CONSPICERE

jag hade en liknande diskussion med ett ex angående Converseskor för något år sen. det känns som palestinasjalen går samma väg. nu kan man tydligen se den på de mest konservativa östermalmsställena.

det intressanta är hur man själv (som var med ”från början”) ska förhålla sig till detta. ska man nu vägra för att det har blivit mainstream, eller bara fortsätta med något som faktiskt fortfarande känns rätt för en själv?

jag väljer det senare. än så länge.

jag tycker personligen inte att palestinasjalarna har setts som ett ställningstagande på flera år, var och varannan har dem det politiska engagemanget från någon bärare jag känner har inte varit stort, egentligen obefintligt.
Det är en intressant diskussion dock, förut var det så enkelt att visa ett ställningstagande.
Hur gör vi idag för att visa utåt var vi står i en fråga? jag vet inte riktigt…

Jag satt på t-banan för ett antal år sen och lyssnade på två tonåringar dikuterandes med sin mor om olika palestinasjalar. Någons sjal var extra fin för den var ”äkta”. Och jag har ett antal vänner som har fotografier uppsatta med Bin Laden.

Med tanke på hur många 12-14 åringar som bär palestinasjal och inte har någon koll på politik (mer än att någon de känner har sagt att USA är dåligt) så bör ju palestinasjalen vara urkramad på mening nu, så att säga. När jag ser någon med palestinasjal tänker jag mer att de tillhör någon viss subkultur snarare än att de har en tanke bakom.

En annan intressant synpunkt är inte bara att symbolen tappar sin mening, utan även vi som subjekt faller offer för samma sak. När symbolen tas ur sitt sammanhang, när den befrias från eventuella kulturella band, när den får visa upp sig i hela sin härlighet, så blir den genomskinlig, den har så att säga svalt sin egen spegel. Den blir enligt Baudrillard hyperreel, den ersätter en form av verklighet med en annan. Subjektet som bär symbolen blir så att säga absorberad av den. Subjektet kan inte tränga igenom symbolens kommunikativa kraft, vill man vara rolig skule man kunna säga att det är symbolen som bär subjektet inte the other way around. Så frågan om engagemang eller ställningstagande är äkta eller inte har liksom ingen mening. Det som finns bakom symbolen är inte med i ekvationen längre.

Tror inte på att det som finns bakom symbolen inte skulle vara med i ekvationen längre.
Om symbolen, såsom en palestina sjal tappar sin betydelse, genom att bli en trend, så tycker jag att man ser subjektet bakom desto mer. Om palestinasjalen skulle representera det den tidigare stod för, så får man ju en förförståelse för subjektet. Man tror sig veta vad den står för, vem denne är och varför den valt att sätta på sig sjalen. Men när Mary-Kate Olsen gör sjalen till ett ”megacraving” så undrar man ju desto mer vad det vad det är som får individerna att totalt bortse från budskapet.
Det samma gäller ju t-shirts med bandtryck. Förr kunde man enbart få tag på dem genom att gå på en konsert eller beställa via någon bandsida. Idag har hm både ramones och blondie t-shirts, mer mainstream kan det inte bli. Elin Kling skriver i sin blogg att man inte behöver vara ett fan, det är ju ”bara en snygg tisha”. Hur ska man då legitimera att sätta på sig en band t-shirt? Genom att kunna alla skivor de släppt? Skulle det ge individen som subjekt mer äkthet?
Därför tror jag inte heller på en t-shirt med ett politiskt budskap.
Brinner man för något är det viktigare att realisera sitt budskap snarare än att sätta på sig en tröja.

Ännu en intressant fråga Sofia. Du är så jäkla bra!

Jätteintressant diskussion! Vi skrev om det här med kläder som betyder något i höstas med de ”röda tröjor för munkarna i Burma” (någon som kommer ihåg dem…). som utgångspunkt. Ett bra exempel på något radikalt och väldigt politiskt laddat som verkligen vattnats ut är Che Guevara. Rebellledaren som blev t-shirttryck, som blev musmatta, som blev duschdraperi etc.

Det är ett väldigt effektivt sätt att döda något åsiktsladdat, man inte håller med om. Massproducera det och gör trend av det- vips har det helt tappat sin mening och blivit nästan lite löjligt. Sorgligt på ett sätt.

Men personligen tycker jag att åsiktsuttryckande bör uppmuntras (gärna i kombination med handling…). Visserligen är det synd när något reduceras till en övergående trend och därmed tappar mycket av sitt värde som statement, men att låta det hindra en från att fortsätta manifestera något man tror på, tycker jag är lite fåfängt. Bär man palestinasjal för att uttrycka sitt stöd för människorna i Palestina, tycker jag att man ska göra det, även om tonåringen bredvid har en likadan för att han/hon tyckte den matchade jackan.

hinner inte svara på allas kommentarer just nu men vill bara säga att det passar mig skitbra om ni spårar ur och dissikerar det här ämnet sönder och samman eftersom jag precis fick se frågorna till kommande hemtenta, där en av dem behandlar precis exakt det här.

Steph: Om en människa satte på sig sitt lags tröja, gjorde han det för att visa en tillhörighet. Samma sak är det med hasidiska judars dräkter, eller turbanen på en shik. Då handlar kläder om identitet, eller hur. De kanske inte säger allt om subjektet men det säger i alla fall något. Jag säger inte emot dig, en t-shirt är bara en t-shirt. Det är hela poängen. Men slutsatsen är banal. För frågan är, om en T-shirt bara är en T-shirt, vad säger den om den som bär den? Ingenting, eller hur? Och i så fall, vad spelar det för roll vem eller vad subjektet är? Det är inte det som uppvisas. Vad är egentligen ”personlig stil” när en T-shirt bara är en T-shirt?
Jag ställt samma fråga som dig, tro mig om och om igen. Det är först på senare tid jag har börjat inse att jag måste först ställa en fråga till mig. Varför tror jag så hårdnackat på att symboler måste ha en specifik betydelse, så de lockar mig till att tro att det finns anledning till att människor använder dem bortom deras ursprungliga mening? Sanningen är den att det finns lika många anledningar till att bära en T-shirt som det finns T-shirts. Men det är inte en befrielse av subjektet. Symboler och mening är bunden till sin användning, bunden till sin kontext. Utanför sin användning och kontext så är det meningslöst. Det är inte en radikal åsikt, så vitt jag kan se råder det på den här bloggen nästan konsensus om det. Så Elin Kling är attans så subversiv. En T-shirt är en T-shirt – innebär att mode bara är mode. Då kan inte mode handla om individualitet, eller om identitet. Det är ju bara mode, kläderna är bara kläder. De har ingen betydelse bortom det. Så vart kommer subjektet in? Om subjektet visar upp sig så sker det i samma anda som mode är mode. Ett subjekt är ett subjekt. Jaha..

Apropå palestinasjalar: när jag var ung på 60-talet var gröna jackor från US Army överskottslager jättepoppis, även bland dem som var motståndare till USA:s krigföring i Vietnam!

Jag har, som du kanske vet, lite svårt för tröjor med texttryck som inte betyder något, dels rent konkret, som fejkade collegetryck, dels för den som bär den. Jag har själv bara tröjor med tryck som betyder något för mig (fotboll, musik, politik). Ofta har jag inte det alls, men nu när det är modernt blir jag förstås påverkad som alla andra, men jag väljer _alltid_ tryck som säger nåt för mig. Vad de säger till andra är mindre intressant för mig; jag vill vara sann för _mig_.
En av orsakerna til att tröjor av Hamnett-typ så fort blir berövade sin mening,förutom att det är designerplagg och inte plagg somtrycks av en politisk (i vid bemärkelse) organisation är att de är allmänna och icke konkreta och till inte förpliktigande. En tröja som bara uppmärksammar ett problem och eventuellet säger ”take action” är harmlös eftersom den inte säger något om vad som måste göras. Tröjor med texten ”Stoppa Öresundsbron”, för att nämna ett exempel blir inte tömda på innehåll lika lätt eftersom de kommer med obekväma påståenden – de säger inte bara ”stoppa den globala uppvärmningen” utan säger vad som måste göras, dvs minska bilismen, en milt sagt kontroversiell ståndpunkt när det kommer till att individen faktiskt ska göra något. Konkreta tryck blir därför heller inte mode, möjligen inom en subkultur som har de åsikterna.
Jag är väl gammaldags förresten, men jag tycker att det ser märkligt ut när folk som vare sig vill markera arabisk identitet eller bryr sig det minsta om utrotningen i Gaza och på Västbanken bär palestinasjal.

Diskussionen tenderar att bli väldige euro- och västcentrerad. I Egypten, Irak, Iran, Algeriet, Marocko, Sudan, Pakistan och så vidare och så vidare har shemagen fortfarande en extremt stark laddning och markerar inte bara solidaritet med Palestina och Intifadan, den kan också fungera som en markör som visar på bärarens direkta koppling till kampen i Palestina.

Modespråket väst och öst (eller snarare nord och syd) är knappast detsamma, inte heller symbolspråket. Att vi med vårt språk skulle avfärda deras symbol är farligt ur flera avseenden då vi för det första tenderar att bedöma världen genom våra ögon och pådyvla världen den bedömningen. Och då vi för det andra osynliggör en symbol (och markör) som representerar decenniers kamp, och därigenom till viss del också osynliggör kampen (och all den kommande kampen).

En intressant följdfråga angående just shemagen blir därför: vem har rätt att tömma en symbol på symbolens betydelse? Och töms betydelsen bara för att symbolen blivit en trend i väst? Innehar vi den makten? Och vad hände med resten av världen?

Niklas: Du tar upp något viktigt – att ”Symboler och mening är bunden till sin användning, bunden till sin kontext.”. Alla tecken tolkas olika (och har därmed olika betydelse) i olika kontexter. Men jag håller inte helt med dig om att ”Utanför sin användning och kontext så är det [tecknet/symbolen] meningslöst.”. Jag menar att ALLA tecken har olika betydelse och olika relevans (eller styrka) i ALLA olika kontexter.

Palestinasjalen blir inte ett betydelselöst tecken i en kontext som inte är medveten om dess politiska konnotationer, men det blir blir ett tecken som uttrycker något annat (trendmedvetenhet, till exempel). Om jag bär en palestinasjal så uppfattas den på olika sätt av de som ser mig beroende av deras bakgrund, och den kontext jag bär sjalen i. Några ser den kanske som 70-talsnostalgi, några som sympati för det palestinska folket lidande, några som en referens till terrorism och så vidare. När det gäller kontexten så uttrycker sjalen också olika saker på någon som står med den utanför den israeliska ambasaden med ett plakat i handen, på en programledare på MTV eller på en punkare på en musikfestival.

Jag själv bär aldrig min palestinasjal på jobbet eftersom jag inte vet hur den skulle uppfattas där, men bär den gärna när jag är ute och går på stan. Något som är intressant är att när jag köpte min palestinasjal i Jerusalem så fattade inte försäljaren varför jag som ung svensk ville ha en. Han sålde antagligen de flesta sjalarna till äldre arabiska män…

[...] men bortsett från Nathalie Khans artikel i Body Dressing och diskussionen som förts kring det här inlägget har jag sällan stött på den argumentationen. Istället grundar sig all kritik på en ovilja att [...]

[...] klädda-listan är politik! Och politiskt är bästa sättet att klä sig? På JCDC-vinsingen i Paris här om veckan bemöttes den här [...]

http://rilulwg.100webspace.net/porend.html nurses day quotes

http://60-month.rap4os.co.cc/map.html tucumcari car rental

http://dzwqa.eu.interia.pl/zda.html license plate duplication

now I’ll stay tuned..

now I’ll be in touch..

nice! i’m gonna make my own blog

now I’ll stay in touch..

emm. amazing..

[...] handlar om modellerna. Just nu är grejen: lite mindre fascistisk skönhetssyn. Vilket med modets logik blir en totalt innehållslös trend, och om ett år, [...]