Pratade om mitt nyfunna sug efter plastikkirurgi någon gång under lördagsnatten och blev helt ställd inför frågan jag fick som reaktion, trots att jag i samma sekund insåg att den borde varit med i beräkningen från början.
Vad skulle du operera då?
Jag svarade att jag inte visste och förklarade min passionerade utläggning med en allmän mottaglighet för kroppslig förvandling.
Som om det vore möjligt att resonera kring det utan att utgå från sig själv som konkret exempel (och det helt oberoende av om det är aktuellt att genomföra eller inte). Jag vet exakt vad jag skulle operera, men skulle aldrig drömma om att säga det högt. När det kommer till fysiska brister är det effektivt att sopa under mattan, det är så mycket man själv ser (eller inbillar sig) som ingen annan ser (eller inbillar sig) om man inte tvingar dem till det.
”So successful has been the camera’s role in beautifying the world, that photographs, rather than the world, have become the standard of the beautiful. We learn to see ourselves photographically: to regad oneself as attractive is, precisely, to judge that one would look good in a photograph” skrev Susan Sontag och påminde mig om att hur jag funnit mina fysiska brister. De existerade inte i mitt medvetande förrän de fångades på bild ur en ofördelaktig vinkel.
Med tanke på det borde jag kanske upphöra att existera på den här bloggen som tillåter mig att aktivt välja bort ovannämnda bilder. Tanken på att jag inte släpper igenom en antydan till någon av de fysiska bristerna gör mig nervös för att ha skapat en illusion som riskeras att krossas i kollisionen mellan internet och verkligheten. Men jag orkar inte sluta skriva, det skulle oundvikligen innebära en fusion av det virtuella och det verkliga jaget, en process som jag tänker mig är rätt smärtsam.
Tills vidare tror jag det är bra om jag fortsätter undvika att lära mig Photoshop.
Jag har gått runt och flinat dumt hela morgonen. Gårkvällen var helt helt helt fantastisk.
Vin och blandband i solen med bland andra Hanna, Johan, Timmy och Emilie, sardellpizza hos Sanna och så fest förstås. Allt var fint och underbart från första kärnfria vindruvan i parken till sista tunnelbanan hem i sällskap av Timmy som bjöd på alla röda bitar i gott & blandatpåsen.
Och ikväll ska jag hem till världens kanske mest älskvärda person (Alex) och äta rosa maränger för att fira hennes födelsedag. Helt löjligt mycket kärlek i min kropp just nu.
Nej. Inga kirurgiska impulsingrepp idag heller. Men jag färgade håret.
Virginia Blum föreslår att 1900-talets stjärnkultur med fokus på dem som har som jobb att gå in i olika roller har gjort oss alla till kvasi-as ifs. Och i och med att stjärnor kommer i tvådimensionellt format gör det också as ifen extra mottaglig för plastikkirurgi (som i Blums mening kräver att man ser tredimensionella människor som tvådimensionella projektionsytor).
Det blir bara tydligare och tydligare att jag håller på att måla in mig i ett hörn med hjälp av litteraturen jag väljer att konsumera (fast det är förstås orättvist att skylla på den när den snarare förlöser tankarna än skapar dem). Rätt var det är kommer jag komma på mig själv med att domna bort under lokalbedövning.
ps. I lördags var rollen som kom till mig, passande nog, en slags Pola Negri-karaktär.
Jag och Emilie samtalade om stil över en kladdig citronmarängpaj här om dagen och konstaterade att vi inte har någon. Vi går helhjärtat in i den roll som råkar sammanfalla med känslan för dagen (exempel).
Jag har diagnostiserat vårt beteende. As if personality är psykoanalytikern Helene Deutchs benämning på en version av borderline som började dyka upp under första halvan av 1900-talet. ”The as if personality forces on the observer the inescapable impression that the individual’s whole relationship to life has something about it which is lacking in genuineness and yet outwardly runs along ‘as if’ it were complete”.
En as if avslöjar identitetsskapandets performans när beundran och fascination för andra människor innebär en självklar rad roller att iklä sig, istället för att mindre element integreras i den personlighetskärna som normalt fixeras vid sju års ålder.
Emilie var vid tillfället för diagnostiseringen en skolpojke i Marc Jacobs-skoletter, randig kavaj och skärmmössa. Jag var den sista vinterprinsessan i puffärmar och utställd MiuMiu-kjol i ull.
Jag försökte skriva något hela kvällen igår men som ni kanske märkte låg bloggen nere och nu har jag förstås tappat allt jag ville säga. Jag har hur som helst beslutat att eftersom förra veckan blev så fin ska jag vara ledig en vecka till.
Jag är med i veckans nummer av Sofis Mode, köp den. Och förra veckan var jag och pysslade i Hannas program, om ni inte såg det då går det att titta på ztvs hemsida.
Herre gud jag är typexemplet på den ökända sexualiserande blicken. Plockar isär kropparna till enskilda muskler och bygger murar mellan kropp och berättelse/innehåll. Det gäller inte bara balett utan all visuell kultur.
Jag mår lite illa av mig själv men har ingen kontroll över beteendet, jag blir som försatt i trans. Helst vill jag skylla ifrån mig, för hur ska jag kunna hjälpa det när alla mina passioner kretsar kring bilder och perfekta ögonblick?
Utöver funderingar kring huruvida jag borde överväga ett könsbyte har det i relation till Flesh Wounds fått mig att överväga ett karriärsbyte, jag tror jag skulle bli den perfekta plastikkirurgen.
Allt handlar om monsterslakt i en skönhetsbesatt kultur just nu. Jag ser om Elefantmannen för tionde gången, läser Frankenstein och Nip/Tuck förföljer mig i tv-tablån. Det bäddar för en och annan mardröm. Dessutom, trots att jag är medveten om att Flesh Wounds förstås är kritisk får den mig att spendera oroväckande mycket tid studerandes spegelbildens alla fysiska brister.
Förfest i min lillasysters rum. Calle river avett solo till It takes a fool to remain sane. Hela huset skakar.
Jag har på mig:
korsett – mammas gamla
kjol – Monki
spetsklänning – Vila
skor – Dinsko
(Foto: Karl Thorborg/Kungliga Operan)
Igår tog jag som sagt med min bästa Alex på Operan för att se Gustav III, en balett om teaterkungen och Sveriges första kulturpolitiker.
All kostym är designad av Lars Wallin, vilket förstås innebar en fröjd för ögat och extravagans utan hejd, Gustav III hade älskat sammetskjolarna och de guldbroderade korsettliven. Men fytio lager tyll är inte helt oproblematiskt. Många gånger upplevde jag att kostymen gav en större behållning än dansen, kanske främst i de stora hovscenerna då hela scenen täcktes av frasigt siden och det inte fanns mycket rum kvar för ballerinaben.
I andra scener var det å andra sidan tvärt om, änkedrottningens soloparti hade inte varit lika magiskt om det inte vore för den hellånga sammetsklänningen. Men då var det också bara hon på scen.
Jag tror det har lite med min egen nästan perversa besatthet av att se dansarnas kroppars minsta rörelse att göra, balett för mig är lika mycket att se varje enskild benmuskel spela som den totala rörelsen. Det säger väl kanske mer om mig, att efter att ha sett en föreställning med kostym av Sveriges kanske främsta klädskapare tyckte jag att det var otroligt befriande med en avslutande scen som bokstavligen var så nära naket det går.
Det råder trots allt ingen tvivel om att jag rekommenderar er att se den, det var vackert och bitvis gripande (försoningen mellan mor och son!), och kostymen är förstås helt unik.