(Isabella Löwengrip fotad av Annika Marklund)
De sexistiska moraliserande kommentarerna till Svds artikelserie om lyxkonsumtion har fått ett ansikte i en ung arg komiker som för kvinnokamp genom att kalla framgångsrika, handlingskraftiga kvinnor för skyltdockor. Du kanske ska läsa och det här och det här så att du vet vilka du allierar dig med Tobias Persson.
Det är förstås, precis som Federley infliker (för döva öron), just genom att veta sitt värde, ta plats och tjäna pengar som Blondinbella blir en god förebild, och hon bidrar till att löneklyftorna mellan män och kvinnor minskar i högre grad än hysteriska komiker som omyndigförklarar hela det kvinnliga könet.
ps. Maria Wetterstrand kopplar ihop konsumtion och psykisk ohälsa och underbygger det med intelligenta (Annika, jag tror ironin är på väg tillbaka) ”konsumtionen har gått upp och den psykiska ohälsan också”. Allt som ökar har förstås samband. Ökad försäljning av jätteräkor bidrar till ökad antisemitism till exempel.
Missade du programmet finns det att se här.
Thalia-fest på Nordiska museet ikväll. Alla helkroppsbilder blev fula men min tolkning av ”klädsel: fest” är inte roligare än spetsklänning från Beyond Retro och svart läppstift från Buttericks.
(english version)
blus – Zara
slipover – 2nd hand
byxor – lånade
skor – Christian Louboutin
Jag tror att jag är beroende av färgen svart, jag blir osäker och känner mig mjäkig om jag inte har något svart på mig. Jag ska på Veckorevyn-mingel och tänkte först ha mina volangskor, men det gick verkligen inte. Det är för snyggt med svarta farliga pumps till försiktiga och gärna barnsliga färger, för att inte tala om till vita strumpor.
Svart är nog främst mitt alibi för att jag faktiskt inte är någon lillgammal tonåring, men samtidigt ännu inte så gammal att jag ska stylas i dova hösttoner av Amelia. Varför är jag så fixerad vid ålder?
Idag ställer beroendet dessutom till problem eftersom det är svårt att rehabilitera stukade fötter i 13 cm klack.
Läs resten av det här inlägget »
På måndagens föreläsning tittade vi på bilder ur Robert Mapplethorpes ”The Black Book” och fick veta att de var rasistiska. Jag hade aldrig fattat att så var fallet själv eftersom jag direkt tolkade dem som kritik mot snarare än bekräftande av fördomar.
Jag har den hopplöst postmoderna ständiga utgångspunkten att samtida kulturyttringar alltid är menade som provocerande, performativa och ironiska. En slags omvänd Autism kanske.
Det är det som gör att jag känner ett behov av att metaprovocera som alldeles för uppenbar reklampelare. Och det är därför jag gäspar när jag ser Marc Jacobs vårkampanj. Om man hela tiden letar efter det subversiva blir mycket som faktiskt är tänkt att vara det istället banalt.
Jag vet inte om det är för att jag är naiv eller om det beror på att jag är självkritisk och ständigt benägen att ifrågasätta mina egna värderingar (kanske är det till och med ängslighet). Men något jag är säker på, inte minst efter det uteblivna medhållet från kurskamraterna på föreläsningen, är att jag känner mig rätt ensam. Och i förhållande till Johnnys viktiga poäng i en kommentar till MJ-inlägget, att ironi bara fungerar så länge den uppfattas som ironi (precis som att subversivitet riskerar att bli normbildande så fort det placeras i ett oförstående sammanhang), blir ensamheten synonym med att jag har fel.
Jag ser på Single White Female och läser simultant om The Talented Mr. Ripley och tänker att om alla ”fixa stilen”-gestaltningar i den popkulturella historien slutar med mord så lever vi i en farlig tid.
Jag intresserar mig för film på samma vis som jag tror många intresserar sig för mode. Jag tycker om att diskutera symbolik, foto, stereotyper och relationer i enskilda filmer, men generell filmteori tråkar ut mig, Butler och den manliga blicken applicerar jag hellre på verkliga livet, typ. Det är kanske lite trångsynt av mig och förmodligen är jag för filmvetare vad alla som vill hävda kläders obetydlighet är för mig, men jag tycker film är oviktigt. Underhållande och ofta en god källa till intellektuell diskussion, men oviktigt i förhållande till det verkliga livet.
Med det sagt, nu ska jag gå på bio. Det är en av mina absoluta favoritsysselsättningar. Viktigare än vad jag ska se för film är vad jag tänker ha på mig.
klänning – Beyond Retro
skor – C Label
Varför är det ingen som har en åsikt? Istället för att kritisera skriver man ”elaka tungor skulle kanske säga” eller ”om det är bra eller dåligt lämnar jag därhän”.
Och med åsikt menar jag inte att jag är intresserad av att från modeprofilerna får veta vad jag ska tycka är snyggt, utan ett försök till att objektivt utvärdera huruvida en kollektion/ett plagg/ett butikskoncept/en annons är nyskapande, visar på god sömnadskonst, kommer att ha inflytande över vanliga människors garderober, und so weiter.
Att utelämna en välgrundad åsikt är inte objektivitet, det är bitchig ängslighet. Att ständigt gardera sig genom att i klämkäcka ordalag (vem är föresten ansvarig för att modeblogg blivit synonymt med klämkäckhet?) lägga över ansvaret på någon annans elaka tunga.
Literelateratfaständåinte: Claras reflektioner kring Sofis Modejournalistik.
Annika har skrivit en fulländad post om under och över. Sen har hon intervjuat mig i en artikel som publicerats i Xtra Helsingborg. Läs den här.
LV a/w08, Prada a/w08
Jag tror inte det är en särskilt dum idé att bära skjorta utanpå polotröja, speciellt inte om skjortan är kortärmad och tight.
Kommer Monkisarna överleva i främmande H&M-land?
H&M köper 60% av Fabric Skandinavien (Monki, Cheap Monday, Weekday) med option på resten. Är det inte oväntat med tanke på hur Fabric breddat utbudet av egna varumärken det senaste året, något som i alla fall jag tolkat som ett direkt försök att stärka positionen som ett alternativ till just H&M.
Å ena sidan är det förhoppningsvis ett positivt steg i etableringen av svenskt mode internationellt, men å andra sidan känns det som att det kan komma att inkräkta på det egna lilla universum Fabric byggt upp, en slags sammanhållning som jag tror har varit deras styrka.
Och appropå svenskt mode så kom jag just hem från NKs pressfrukost. Idag öppnar de nya avdelningarna, bland annat en större arena för skandinaviska älsklingar som Acne, Back och Säby. Fint, men efter att fler och fler svenska märken öppnat flaggskepp i centrala Stockholm är jag faktiskt mer intresserad av den nya butiken med internationella designers.