jag är så jävla postmodern?

På måndagens föreläsning tittade vi på bilder ur Robert Mapplethorpes ”The Black Book” och fick veta att de var rasistiska. Jag hade aldrig fattat att så var fallet själv eftersom jag direkt tolkade dem som kritik mot snarare än bekräftande av fördomar.
Jag har den hopplöst postmoderna ständiga utgångspunkten att samtida kulturyttringar alltid är menade som provocerande, performativa och ironiska. En slags omvänd Autism kanske.
Det är det som gör att jag känner ett behov av att metaprovocera som alldeles för uppenbar reklampelare. Och det är därför jag gäspar när jag ser Marc Jacobs vårkampanj. Om man hela tiden letar efter det subversiva blir mycket som faktiskt är tänkt att vara det istället banalt.
Jag vet inte om det är för att jag är naiv eller om det beror på att jag är självkritisk och ständigt benägen att ifrågasätta mina egna värderingar (kanske är det till och med ängslighet). Men något jag är säker på, inte minst efter det uteblivna medhållet från kurskamraterna på föreläsningen, är att jag känner mig rätt ensam. Och i förhållande till Johnnys viktiga poäng i en kommentar till MJ-inlägget, att ironi bara fungerar så länge den uppfattas som ironi (precis som att subversivitet riskerar att bli normbildande så fort det placeras i ett oförstående sammanhang), blir ensamheten synonym med att jag har fel.
Leave your Comment