CONSPICERE

här är jag

Strålande sol, min underbara Jennifer och en hög inbjudningar. Det här kommer bli jättebra.

bloggin’ my way

Bästa trådarna på TFS just nu: Blogging your way into fashion week och Tips on how to sneak in to the shows.

Jag kunde lära dem ett och annat, för det förstnämnda är exakt vad jag håller på med i denna stund. På väg till flygplatsen exakt nu, återkommer när jag landat. Under tiden får ni gärna ge mig era bästa London-tips.

framme

Mulleavy-systrarna har faktiskt inte gjort så stort intryck på mig tidigare, vilket jag tror beror på att jag inte kunnat se var de varit på väg, men Rodartes höstkollektion är… wow. Det är liksom evolution, jag inser nu att det är det här de strävat efter men behövt ett par säsonger på sig att komma fram till.

Alla ruffiga kanter och glesa stickningar, att överge det böljande för arkitekturiskt byggande bit för bit och tyglängderna som löper ut ur strukturen. Och lime, chiffong och stickat i lime.

Bld: Style.com

shopping around for identities

Ett vardagsnära och tillgängligt men icke desto mindre intressant exempel på växelverkan mellan kläder och identitet uppkommer när jag shoppar.

När jag kommer hem har jag alltid med mig en variant av outfiten jag hade på mig när jag gick hemifrån. Har jag något minimalistiskt och boxigt på mig kommer det att ligga något från Acne eller Hope i shoppingkassen. Kör jag vid draperad topp till tights blir det något från typ Monki. Är klänningen jag tog på mig på morgonen uppstyrd och klackarna höga handlar jag något mer exklusivt, en sidenblus kanske, eller ett par dyra skor. Und so weiter…

Den mest uppenbara orsaken är klädidentitetens samhörighetsfunktion. Blommig vintageklänning och patchworkväska gör att jag känner mig välkommen in second hand-gemenskapen, kläderna passar in. Likaså berättigar en dyr väska min närvaro i de exklusiva butikerna.

Men jag tror det ligger något mycket mer kroppsligt i det också. Det går inte att dra en rak linje mellan var kroppen slutar och kläderna börjar. Det man har på sig är valt utifrån uppfattningen man har om sig själv och vill signalera till andra, samtidigt som det i sin tur skapar, formar och stärker identitet och kropp. För att inte tala om det rent fysiska, att man i tantkläder rör sig som en liten tant, och därmed börjar tro att man är en.

Jag gick ut på stan i det här:

Bouclé-jacka från Mango, rosa sidenblus från Karen Millen, min lilla tantväska från LV och Acnejeans.

Och kom hem med det här:

Fullkomligt bedårande liten jacka från Zara (var och tittade på vårnytt från Miu Miu innan men allvarligt, pudertonerna där kommer inte i närheten av den här) och två rader pärlor från Glitter.

on parade

(foto: Helmut Newton)

Förra veckan bestod en föreläsning på den ena av kurserna jag läser av ett seminarium med skådespelarna Gunilla Röör och Åsa Sarachu (som båda är delaktiga i projektet Modärna Kvinnor på Stadsteatern).

Gunilla talade om relationen till skönhet, att som skådespelare ständigt konfronteras med problematiken kring huruvida man i första hand ska framställas i sin bästa dager eller i första hand som en del av dramat. Givetvis ansåg hon att det var hennes plikt gentemot publiken och skådespeleriet att i första hand leverera sin karaktär, men som alltid är det svårt i praktiken.

Jag är övertygad om att det är ännu ett av alla fall där ett fenomen blir extra tydligt på scen, men är högst närvarande vardagen. The street is my catwalk, har jag sett att en och annan modebloggare använder som slogan. Jag tror att det är mycket mer än bara ord och att det är möjligt att tolka rent bokstavligt. Varje gång vi äntrar ett socialt sammanhang är vi på scen (och extra närvarande i en tid då halva svenska folket är semikändisar. Warhols 15 minuter har bytts ut mot att alla kommer att vara kändisar i ögonen på 15 personer).

Därför konfronteras vi alla med Gunlla Rörs frågor kring vems kropp det är vi visar upp och vem som har ansvar för den bild vi förmedlar. För henne föreligger glappet mellan det privata jaget och rollkaraktären, för oss mellan såsom vi uppfattar oss själva och såsom vi vill uppfattas.

Jag känner av det varje gång jag ska ta en bild på mig själv till bloggen. När jag lägger upp bilder finns det kriterier som är viktigare än att kläderna syns väl, där det mest närvarande är att jag aldrig får se större ut än jag är. Andra kriterier som är med i avvägningen är om jag ser snygg ut i ansiktet, om mitt hår ser tillräckligt ofrissigt ut, att posen inte är för klämkäck, att man inte ser hur sneda mina tänder är.

Det kanske låter självklart, men har ni tänkt på hur många fåfänga kriterier som prioriteras över det som officiellt är vad som legitimerar användningen av bilder på mig själv i min modeblogg? Precis som Gunilla Röör är rädd för att behöva ta ansvar för sin rollkaraktärs skavanker, fruktar jag att ni ska se bristerna i en bild som ett tecken på mina svagheter i det verkliga livet. Resultatet blir inte att ni tillåts inspireras/avskräckas av sättet jag klär mig, utan en narcissistisk bildfrossa i mig ur min snyggaste/smalaste/mest symmetriska vinkel.

Jag skyller på det tidiga Hollywoods personkult, och 2000-talets reinkarnation ”det personliga varumärket”. För jag tror inte att det är jag och Gunilla som är paranoida, jag tror inte att ni på djupet förstår att vi existerar bortom våra produkter, och felet ligger i grund och botten i det första intryckets makt över mänskliga relationer för vilket internet är det mäktigaste redskapet genom historien.

_____________________________

Det finns så många följdfrågor.

Har jag ansvar för de konsekvenser mitt behov av att kontrollera bilden jag kommunicerar får? Om det nu är betraktaren som skapar detta monster, vem är då ansvarig för att jag ger vika för och reproducerar ett ideal som samme betraktare kommer ta till sig?

Jag kan tillåta min klädsel att sticka ut på alla tänkbara vis, jag har inget emot en färg som får mig att se glåmig ut eller ett par byxor som plattar till min rumpa, så länge jag inte på något som helst vis kan uppfattas som annat än smal. Vilket är ditt viktigaste kriterie?

Än en gång är jag allvarlig när jag säger att jag verkligen verkligen vill veta vad ni tänker och tycker. Om ni ens kan relatera till situationen, eller ifall jag (och Gunilla) är ett (två) freak.

reklampelare

Jag försöker inte säga någonting om identitet, konsumtion, sexualitet eller modernitet utan bara ge en ledtråd till var jag har köpt mina nya kläder.

jodhpurs: Gina Tricot
body: Gina Tricot
strumpbyxor: present
pumps: Zara

lolita i mitt hjärta

Jag har varit lite deppig ett par dagar, framför allt över hur mitt största intresse håller på att ätas upp av obetydligt trams. Letar i smyg efter möjligheter att fly den fyrkantiga närvaron.

Men i och med den här lilla stjärnan finns det i alla fall lite hopp kvar här i landet. Klänningsvalet är smart i alla bemärkelser – taktiskt, stilfullt, korrekt, provocerande, medvetet, lustfyllt, vackert…

Foto: Facehunter