CONSPICERE

Så där går det till på arkitektkontor också. Wingårdh tex arbetar så där.
Och för övrigt älskade min fru skorna i ditt förra inlägg. Nu vill hon också ha sådana.

Det är nästan lite fånigt att tro att kreativitet hänger ihop med utbildning. De flesta av oss känner väl till massor med talanhfulla OCH framgångsrika människor, som inte har ”officiella, erkända av etablissemanget” utbildningar, likaväl som många av de som har utbildning inte har någonting att komma med mer än att de är i facket sk utbildad.
Bitterhet- ja, jag är lockad att tro det jag också…men svårt att få en detaljerad bild av en kort resume´, så jag skall inte döma egentligen.

jag tror helt klart att det är ett allmänt rådande tillvägagångssätt för att få fram innovativa kollektioner hos de flesta modehus och faktiskt ingenting som jag känner någon besvikelse över. Jag har svårt att se att huvuddesignern skulle ha tid att ta fram hela kollektioner hela tiden utan helt naturligt så läggs olika ansvarsområden på olika personer som förstår grundtänket, designen och har kompetens att skapa utifrån huvuddesignerns tankar. Att Kawakubo nu inte heller verkar ha en designutbildning ser jag inte heller som ett hinder. Det är ju hennes grundkreativitet och den känslan hon vill förmedla som till slut är den som binder ihop kollektionen/varumärket. Utan hennes kreativitet och idéer skulle kollektionen ändå inte existera.

Jag förutsätter att Kawakubo inte började sin designbana beväpnad med en stab av assistenter. Jag uppfattade inte riktigt vad det var du var besviken över, vill du specificera?

ace: haha, du får väl börja spara ihop till ett par då :)

maggie: jag håller med dig, men jag tror inte det är det kawamura menar. Snarare att det är svårt att faktiskt förvandla de kreativa ideerna till materiella ting utan utbildningen. För det är ju rätt avancerad sömnadskonst det handlar om. Men i Kawakubo-fallet tror jag att bristen på utbildning är något som gör henne friare.

taru och niklas: jag är helt med på det, men kawamura uttryckte det ungefär så här: kawakubo säger tex. ”i want to create the ultimate simplicity”. Sedan springer assistenterna iväg och tillverkar några modeller utifrån det, varpå kawakubo pekar på det som är bra och föreslår en ändring här och där som assistenterna får ändra och sen är det klart. Jag tycker visserligen att det som gör henne till något slags kreativt geni är just att hon har förmågan att ha den där första visionen, men någon stans, i ljuset av kawamuras (som jag också beundrar) hårda och nästan fördömande ord blev jag lite besviken på hur frånvarande Kawakubo verkade vara i hela pocessen. Det var dock inte en känsla som höll i sig eftersom jag för det första insåg att Kawamura verkar ha någt mot kawakubo personligen med tanke på bitterheten i hennes tonfall, och dels för att jag tycker att kawakubos viktigaste roll självklart är den som visionär och inte som hantverkade.

Idag har jag kommit så långt i mina tankar kring det att jag nästan gått över till att vara besviken på Kawamura istället, för hennes ganska orättvisa infallsvinkel. Hon nämnde något om att Kawakubo vägrat delta i hennes forskning, kanske är det där det börjat?

Så gjorde de gamla målarna också. I stora verkstäder med en massa lärjungar som målade exakt som mästaren ville. Eller när konstnärerna använde sig av en primitiv variant av en Camera Obscura för att kunna avbilda sina motiv så exakt som möjligt. Det är intressant att diskutera huruvida mästerverken förlorar värde i våra ögon på grund av det. Jag kan absolut förstå din besvikelse. Frågan är om man ska bedöma arbetsmetoden eller slutresultatet?

alexandra: jag tänkte faktiskt på det idag. Och som jag sa till Niklas och Taru ovan så har jag börjat luta åt att det är Kawamura som är besvikelsen och inte Kawakubo.

nja det finns en viss skillnad mellan de stora mästarnas förfaringssätt och kawakubo anser jag. De hade visserligen hjälpredor, men de sa inte, ”måla något som handlar om Batavernas trohetsed” och så gick de och gjorde det.

niklas: haha, varför är jag inte förvånad? :) Jag tror faktiskt inte att det är någon skillnad (för jag tror som sagt inte att det är precis som kawamura säger). I båda fallen har själva konstnären en specifik vision även om han/hon delegerar (delar av) själva hantverket (och det finns ju exempel från båda sfärer hur man även överlåtit en del av det kreativa idéskapandet till assistenterna).

Kawamura tycker jag personligen är fenomenal. Jag gillar hennes kritiska och provocerande syn på kreativitet, för faktiskt vem tänker på alla som är med i design-processen som inte finns med i namnet. De flesta hyllar ju bara. Hon tog upp någonting med Coco Chanel i boken om jag inte minns helt fel att Coco var ansiktet utåt, ”it” woman medan det var många andra som hade ett finger med i spelet som låg bakom designen, som inte fick credd överhuvudtaget. Och återigen, så är det väl för det mesta? Dock är det väl en stor skillnad mellan modehus och små designer, modehus har råd med resurser. Men alla designers börjar ju någonstans..

Hittade du något fint i Shoreditch?

Du bör du inte heller bli förvånad att jag inte kommer att ge mig heller. Jag undrar om det inte är orrätvist att jämnföra Kawakubo, med gamla tiders stora mästare. Snarare verkar hennes arbetssätt stämma överrens med Enzo Ferrari eller Colin Chapman för den delen. Jag undrar om Ferrari var utbildad ingengör ens engång? Han hade egentligen ingen hand i skapandet av sina verk, istället var det andra som gjorde det. Brillianta ingengörer som Lamperdi, Carlo Chiti, Bizarini osv., jag tror det är talande att ingen av dem klarade sig själv särksilt bra på egen hand. Men trots att Ferrari egentligen inte hade sin egen hand i skapelseprocesen, så lyckades han sätta sin distinkta prägel och bygga upp ett av världens mest kända och åtrovärda varumärken. Även om det bara handlar om ”bilar”, så kan man inte annat än att kalla honom för ett geni. Och ingen har ifrågasatt det heller egentligen. Kanske är det en fråga om kön som döljs här, kanske är det olyckligt för väderingen av Kawakubo att man försöker likställa mode med konst. Behöver det vara det? Borde det inte kunna vara vitalt, även fast det är mode?

en grej jag tänkte på var när Kawamura berättade att Kawakubo ber assistenterna tolka något ur ”hennes perspektiv” och att hon sedan lägger fram synpunkter och ändringar görs sedan.

jag tycker inte att det är så annorlunda från när designers har fullt med andrahandskläder och kopierar kläderna rakt av. vad ligger kreativiten i det?
då känns Kawakubo mer kreativ och nyskapande. assistenterna gör något nytt på något sätt och bollar med Kawakubo och utan henne skulle det inte bli likadant och marc jacobs med fler hittar bara redan gjorda saker i affärer och gör likadant. men marc är kanske inte känd som nyskapande precis iofs.

[...] modehus som skapat den. Självklart eftersom det sällan är en enskild designer som står bakom (ibland är den knappt inblandad), men också för att man blandar ihop varumärket med vem som gör det. [...]

lajywallmxwhsyqhpryqpjjobdjglo