CONSPICERE

Nu vet jag att du vill att man/jag ska kommentera kloka, underfundiga, djupsinniga kommentarer med udd. Men, jag lämnade min hjärna bland SVTs baracker vid skidskyttestadion. Så jag säger bara; har jag nämnt att du kan vara alldeles bedårande?

kajsa: ska och ska… det är helt godkänt att bara tala om att jag är bedårande också. haha, tack söta du!

Ja, jag har märkt att, förutom att bli behandlad av andra efter vad man har på sig, så tar man själv en roll i de kläderna man bär. Man har en uppfattning om vad olika kläder gör en till. Det är mycket fördomar och stereotyper man har i bakhuvudet. Jag blir så arg på mig själv varje gång jag beter mig kvinnligare i kvinnliga kläder. Okej att man rör sig olika i olika kläder för olika kläder ger en olika utrymme för rörelse, men hur man talar! Nej, fy på mig. Jag försöker bete mig fjolligt i kostym och butchigt i klänning bara för att öva och inte förstärka sterotyper.

Dock har jag inte varit med om det du berättar; att du köper en liknande stil som du har på dig.

”Men jag tror det ligger något mycket mer kroppsligt i det också…”
Och något psykologiskt, kanske?

johnny: jag tror att min shopping bara är en förlängning av det du upplever. På ett fysskt plan är det nte konstigt att man rör sig kvinnligt i klassiskt kvinnliga kläder eftersom sättet kroppens rörelser anpassar sig efter kläderna har ju också skapat det som man anser är kvinnligt. Sen är det ju psykologskt också såklart.

pretty purple: i allra högsta grad. I första hand förmodligen, men jag tycker att den kroppsliga aspekten är så intressant, som jag skrev till johnny ovan.

Vad som genast slår mig när jag läser detta är att jag varje gång jag lånar något av min syster, kusin eller mina kompisar så kliver jag på något sätt ut ett litet steg ur mig själv och in i dem. Det låter kanske konstigt, men en av min systers tröjor gör att jag börjar gestikulera som henne, en klänning en av mina kompisar har gör att jag matchar outfiten på ett sätt som är mig totalt olikt. Jag tycker också att jag går, talar och känner mig annorlunda. Hu! Tala om suddiga gränser!

lilly: det där kan jag också känna igen jag blir lika dan ibland, det säger väldigt mycket om betydelsen kläder (och vad de betyder för oss) har på vår konkreta kropp och uttryck. Tänk sedan på vilken inverkan alla kndigsbilder har, man kopplar ju direkt en stil till en kändis och då läser man in så mcket mer än kläderna. Det handlar om att, fastän mdiaklimatet försöker begränsa dem till det, kläder inte är isolerade händelser.

Idag var en sjukdag, och av anledningar vi inte behöver gå in på här (inte tveksamma anledningar, bara tråkiga) fann jag mig ståendes inne på On/Off iklädd mina ”jag är sjuk och hemma” kläder. Jag ville bara därifrån, detta fastän jag såg ett flertal andra personer som var lika nerklädda som mig. En del hade till och med tofflor på sig, tänka sig mitt i vintern, ja se livet på landet har sin charm. Nej nu babblar jag definitivt, men det jag ville säga var att även jag, som ändå anser mig vara en väldigt ofåfäng person som tar stolthet i min ovilja att följa trender, står inte ut med tanken på att se ut som en slusk.

Du har rätt kläder är icke isolerade händelser, de handlar väldigt mycket om identitet. Och detta skall du veta kommer från en som under en väldigt lång tid har trott sig vara fri från sånt trams:) Det var en villfarelse, givetvis. Se detta som en bekännelse.

Btw jag får för mig att jackorna hade passat in på Anne Bancroft i mandomsprovet, med andra ord, de är snygga.

Åh, jag tycker är det här med identitet är så spännande! Man kan vända och vrida på allt vi gör för att försöka förstå varför vi gör det. Jag har precis läst en kurs i judaistik, med fokus på judisk humor, kulturell ientitet och symbolisk grändragning. Jag tror att vi hela tiden letar efter sätt att definera oss själv, ofta väldigt omedvetet. Beroende på situation och omgivning så letar vi efter vad och vem vi kan ha något gemensamt med eller inte har något gemensamt med alls, för att på så sätt stärka vår identitet och avgöra hur vi ska förhålla oss till andra. I stora grupper och långt hemifrån kanske det räcker med att vi kommer från samma land eller har samma religion för att vi ska känna att vi har något gemensamt, medan det i mindre grupper blir de små detaljerna som avgör vilka vi känner gemenskap med, som kläder eller ålder.
Åh, jag är inget vidare på att förklara vad jag menar med ord, det låter bara flummigt, men jag upplever också det du beskriver. Jag beter mig olika beroende på min klädsel, och hur bekväm jag känner mig i en situation beror ofta på hur väl jag känner att jag passar in där just då. Högklackat på stan känns naturligt, men på jongleringskubben skulle det bli fel (inte bara pga av att det är opraktiskt!)
Dock retar det mig ofta att det är så här, jag vill ju vara samma person alltid! Men jag ha insett att jag måste acceptera att olika delar av min personlihet måste få komma till uttryck vid olika tillfällen, grunden är ändå densamma och jag tror det lyser igenom. Jag kommer alltid vara klumpig och skratta högt, även i små klänningar och pumps. Vi mår säkert bra av att kliva in i dessa roller och olika versioner av oss själva ibland, det är ju ett sätt att yttrycka sig, så länge man inte försöka göra sig till något man inte är.
Hursomhelst så är det jäkligt kul att du reflekterar över det här, det uppmuntrar mig och säkert andra också att se mode som något betydligt mer spännande än bara snygga prylar. Du verkar vara en jäkligt smart brud, och förbaskat snygg också! Så tack för en trevlig blogg!

vad intressant. både inlägget och alla kommentarer. men jag måste säga att jag är exakt precis så, fast tvärtom. När jag har på mig något kvinnligt/sött/feminint så sträcker jag mer på ryggen och axlarna och går på ett grovare och säkrare sätt för att någonstans balansera eller ge en motvikt till det kvinnliga. och även tvärtom när jag har något mer ruff på mig går jag mer lätt och feminint för att inte verka för butch. jag tror att det är för att jag identitetsmässigt aldrig varit särskilt flickig/feminin/kvinnlig, kalla det vad ni vill. Men samtidigt inte särskilt ”butch”/manlig/grov heller. En kompis kallar mig för en shim/shem alltså en she och en him.

Och balans är något jag ofta stävar efter, så har jag något blommigt/färgstarkt med mycket krimskrams så består det jag kommer hem med i påsen också av det motsatta, något svart med enkla linjer.

mm så är jag iallafall.

Fryser jag kommer jag hem med en tjocktröja är jag varm kommer jag hem med en tunn t-shirt..Det har ju hänt fler än två gånger att man matchat sin nuvarande outfit med klädinköpet..

Hrmf, det där har jag aldrig reflekterat över. Kanske är det individuellt men ändå intressant. Ska ha det i bakhuvudet nästa gång jag beger mig ut för lite shopping.

Det ligger säkert någon sanning i det hela, har aldrig tänk på det förut. Måste säga att till skillnad från många andra bloggar så skriver du så bra! Tack för en bra blogg

jasså det är därför jag alltid köper klänningar för jag har alltid PÅ mig klänningar!

Jag såg på REA (alltså programmet för barn, där barn får tycka å vill förändra saker som de tycker e fel, duvet!) & då skulle 1 kille å 1 tjej gå till 3 olika affärer och tjejen skulle köpa en tjejtröja från varje affär och killen en killtröja från varje. så skulle de jämföra hur killens S-storlek skilde sig från tjejens S-storlek och även hur killars kläder ser ut jämfört med tjejens. De blev upprörda över att tjejens tröja var mkt tajtare än killens tröja som var stor fast de var samma storlek! och att tjejens var rosa och killens var ”killig”! varför ska det vara så undrade de? dessutom är det orättvist att killen kan röra sig bättre i sin, medans tjejen måste ha obekvämt tajt!
de frågade expediten: ”kommer ni att fortsätta göra tjejers kläder så olika mot killars?
lr ngt sånt! haha d var rätt kul å se, expediten sa: ”tjejer vill klä sig tjejigt å känna sig tjejiga å ni e ju i en sån ålder där d e viktigt vad man har så sig”.

så skulle man gå runt å känna sig lite killig en dag å ha lite ”killiga” kläder skulle man nog vara mer inne på att shoppa det med..:)

För mig är det nästan tvärtom när jag är ”vanligt” tråkkladd så brukar jag vilja köpa nåt som är festligt fint och när jag är festligt finklädd brukar jag köpa lite mer basic och second hand..och jag tror absolut att det ligger nåt psykologiskt i det!

[...] Jag och Emilie samtalade om stil över en kladdig citronmarängpaj här om dagen och konstaterade att vi inte har någon. Vi går helhjärtat in i den roll som råkar sammanfalla med känslan för dagen (exempel). [...]

jag har precis samma jacka, fyndade de i tyskland för 200 kr, den är ett kap!