CONSPICERE

Det verkar som det var en väldigt intressant föreläsning, och ämnet känns mer aktuellt än någonsin.

I näst sista stycket, håller jag med helt och fullt. I en period var jag totalt inne på att aldrig sätta på mig något förutom det som dolde/framhävde min kropp till det smalaste möjliga. Det slutade med att jag enbart bar svarta och halvpösiga kläder, när jag plötsligt insåg hur jävla tråkig jag blivit, pga att jag tyckte jag var fet. Jag började tänka åt andra hållet, jag menar, jag känner folk som inte är smalare än jag men som bär schyssta kläder i olika färger och former, och de ser bra ut i det. Jag började då fundera på varför jag inte kan göra likadant, och väga mellan om jag vill ha mina svarta kläder enbart för att det får mig att se smalare ut, eller för att jag helt enkelt trivs i det?
Jag har nu på senare tid kommit fram till att svart/grått är det jag trivs bäst i, men det beror antagligen på att mitt tidigare nojjande med att jag bara ser smal ut i svart beror på det. Däremot har jag lärt mig att svart och grått/mörka färger inte behöver se tråkiga ut.

Ang. kriterie: När jag klär mig på morgonen är det tusentals tankar, personer och möten som rusar igenom huvudet som påverkar mitt klädval. (Vad påverkar ditt?) Mitt huvudmål brukar vara att smink spelar ingen roll, bara jag är nyduschad och känner mig fräsch, då jag lyckligtbis inte har någon problemhy som behöver fixas med diverse krämer. Skorna är viktiga! Jag är galen i skor, och de är extremt viktiga. Kläderna ska se nya, fräscha och enkla ut. Aldrig skrynkliga eller fläckiga.

Sammanfattningsvis kan jag väl säga att detta är ett ämne jag skulle skunna diskutera hur länge som helst (dock trasslar jag in mig lite) och som vanligt, det du skriver är intressant och alltid ett nöje att läsa. Tack!

Haha detta fick mig att tänka på imorse när jag skulle välja kläder och nästan ingenting var rent och jag pallade inte obekväma strumpbyxor och kjol så jag tog på mig värsta fula brallorna med låg midja i stretchmanchester och… hmm struntsamma. Jag antar att jag inte kan tänka så mycket på min ”image”, jag har helt enkelt inte råd att köpa nya kläder även om jag hemskt gärna skulle vilja se stylish ut jämt. Men jag är ändå ganska fåfäng nånstans, mycket av min tid går åt till att läsa modebloggar och så vidare.

Varför läser inte jag Kläder, kropp, identitet nu istället?! Modärna kvinnor är ju min gebit…

”Bogart är en trevlig prick, utom när han är full, då tror han att han är Bogart”
-Sagt av någon som jag inte minns.

När jag sitter och skriver det här så sitter jag i ett par joggingbyxor inköpta på Ullared av alla ställen. Jag hade inte ens vett nog att köpa ett par grå eller blåa, utan de är beige. Fråga mig inte varför jag gjorde på det sättet, men jag antar att det inte behöver tilläggas att jag aldrig skulle vistas bland människor i dem. Så se där, man är offer för ett behov av att styra sina intryck. Du väljer dina frågor väl, för de kan alltid återknytas till fenomenet att synas, vilket jag antar är liksom temat med bloggen. Intrycksstyrning är väl något vi mer eller mindre sysslar med hela tiden, i möten med andra människor. Vi försöker alltid dölja våra svagheter inför andra människor. Om jag snubblar i en trappa och säger ”hopsan”, kan man se det som ett försök från min sida att hävda att jag normalt är kontroll över min kropp, och ”felsteget” var ett undantag. Du publicerar bilder på nätet, naturligtvis är du medveten om att de kommer bli bedömda. Naturligtvis kommer du att försöka styra våra intryck av dig. Det intressanta är vilka svagheter du anser vara värst. Jag antar att man kan skylla ”brottet” att reproducera ideal på någon. För du föddes inte med de kraven på dig själv. Men jag ifrågasätter poängen med att göra det. Du kan ju din Bourdieu, alla spel har regler, och alla spel kräver insatser. Att vi internaliserar spelets insatser och förvandlar dem till dispositioner i vårt Habitus, det är det symboliska våldet som det specifika fältet utövar mot oss. Man kanske kan skylla det på fältet då, eftersom reglerna fanns innan vi valde att delta, och kommer att finnas efter vi har lämnat det. Men det är viktigt att komma ihåg att fältet agerar utan illvilja, det har bara sina kriterier som sina kriterier. Det handlar inte primärt om definitioner kring skönhet, det handlar om omdömen om skönhet. För att vara aningen Wittgensteinian, i fältet stämmer människor inte överens när det gäller åsikter, utan i livsform. Vad betyder det? Det betyder att omdömen alltid är viktigare än definitioner. För att göra en analogi; man kan betrakta schackspelets pjäser som definitioner, och reglerna som omdömen. Man kan byta ut pjäserna mot andra objekt utan för dens skull påverka själva spelet schack. Men om man ändrar på reglerna, så är det inte schack längre. Och för att återknyta till Bourdieu, schackspelets regler, det är det symboliska våld som schack tvingar oss att gå med på, om vi vill spela schack. Nu babblar jag.

Vilket fall som helst, jag tror inte att det intrycksstyrning är ett tillräckligt kriterie för narcissism. Jag tvivlar på att du håller på att skapa ett monster. Om du nu känner att den bilden du förmedlar inte riktigt lyckas förmedla dig, så är det olyckligt. Jag personligen är så pass mycket postmodernist att jag inte tror på det enhetliga subjektet. Jag tror det finns många olika Sofias, som kommer fram beroende på vilket spel som spelas. Vidare, min egen definition av narcissism är snarare brist på intrycksstyrning, Det är istället en människa som uppvisar sig själv, med alla skavanker, i alla situationer, come what may. Ett exempel skulle vara detta tämligen långrandiga inlägg som jag skriver här. Hade jag inte haft narcissistiska tendenser, så skulle jag inte lägga ut det.

Btw. När jag säger att min uppfattning av bloggens tema är att synas, referar jag till det här inlägget. http://www.conspicere.se/2007/10/23/conspicuous-consumption/

det är inte på något sätt en pik mot dig. Ville bara säga det, för att undvika missförstånd.

Något jag finner ytterst intressant i denna fråga är hur vi ser oss själva och hur olikt det oftast är hur vi vill uppfattas. Sedan tycker jag också – om jag går till mig själv – att det är lite konstigt att jag vill uppfatta andra personer som jag uppfattar mig själv, och inte som jag själv vill bli uppfattad. Trots att jag inser att det inte går ihop har jag ingen lust att andra på mig och jag skyller också lätt på än den ena industrin än den andra.

För övrigt känner jag att detta inte bara gäller utseende eller kläder, utan allt som visas i första intrycket.

För att svara på din andra fråga (som jag så gärna vill svara på) så är mitt absolut viktigaste kriterie detsamma som ditt. När jag funderar på saken känner jag mig därför genast programmerad eller bara fullständigt påverkad av min omgivning (inte för att det har någon betydelse). Intressant att veta hur många som känner likadant.

Jag har det senaste året försökt, genom bloggen, våga vara ful. Det känns så befriande varje gång. Jag har gått från att få en kick varje gång jag visar upp mig snygg till att få en kick varje gång jag visar upp mig ”ful”. Självklart betyder detta inte att jag ÄR ful – och ful är ju en smaksak – men mer att jag vågar gå ifrån att vara perfekt på bild. Det är en befrielse varje gång jag inser att jag kommer undan med att inte vara perfekt. Och det känns underbart när folk inspireras av det eller ser bortom min yta och ser det jag gör istället.

Jag har insett att en väldigt stor del av min kroppsliga identitet ligger just i att vara smal. Det är ett stort problem varje gång jag bestämmer mig för att börja äta normalt, vara normal. Att vara normal som i normalviktig är nämligen inte JAG. Fram tills i puberteten blir jag alltid trakasserad för att jag såg ut som ett skelett; när jag började få former valde jag att viga mitt liv åt att försöka hålla formerna i schack. Eftersom min smalhet, först hatad, sedan eftertraktad (av mig själv), haft en sådan framträdande roll i hela mitt liv är det omöjligt för mig att släppa taget om den.
Detta skäms jag över. Som fan.
Jag gör mit bästa för att inte välja bilder där jag ser ut att vara så smal som jag är, samma sak när jag väljer kläder. Jag är livrädd för att bli påkommen, att någon ska se att jag fortfarande bryr mig alldeles för mycket. Jag vill gärna att alla ska tänka ”ja, hon är smal men normal”. NORMAAAAL. Så länge alla tror det kan jag ha mina nojor för mig själv.
Men det handlar ändå mest om just bilden utåt.
Jag vill INTE att mina småflickor som läser bloggen ska känna sig tjocka. Precis som jag känner med mina systrar. Jag vill att de ska fatta att jag älskar dem och tycker att de är de finaste som finns. Jag hoppas att min pinnsmala lillasyster kommer att tycka att det är okej att bli lite kurvigare, att min normalviktiga lillasyster inte ska kräkas upp maten för att bli som jag. Så känner jag med mina bloggläsare. Jag vill helst att de ska se förbi min kropp, och jag vill ABSOLUT inte att de ska veta att jag nojar.
Nu blev det här helt förvirrat.
Skit samma.

Ja, just det! Kriteriet.
Mitt kriterie när jag lägger upp bilder är att jag ska kunna bli OMTYCKT. Jag vill vara likeable. Söt, snygg, smal, men inte FÖR söt, snygg, smal. Lite svenskt lagom, fast mer FÖR än INTE. Lagom jättesnygg, kanske.

Intressant inlägg, som vanligt!

Nu har jag inte en stor blogg med många läsare och det kanske är därför jag inte har några problem med att lägga upp bilder (jag har lagt ut den fulaste bilden som någonsin tagits på mig och beskrivit just hur mycket den äcklar mig), men å andra sidan är jag överhuvudtaget väldigt het på imperfektion och klär mig hellre underligt än snyggt. Jag skulle till och med vilja säga att jag skulle ha problem med att sätta på mig något klassiskt snyggt. Eller alltför flickigt. Däremot är det grymt att klä sig i något klassiskt snyggt/flickigt och sedan fula ner det ordentligt. Sådant gillar jag.

jo, jag håller med allt vad du säger i detta inlägg. aldrig att jag lägger upp en bild påmig själv där magen putar ut, även om denna bild är hur bra som helst. eller en bild där mina armar ser tjocka ut. aldrig! och jag blir så trött på att det är så.

Vet inte riktigt vad jag har för kriterie. Hatar att lägga ut bilder på mitt ansikte. Men om jag ska göra det får min näsa inte se stor ut, någon bild där jag ser för smal ut eller att min rumpa ser för stor ut. Jag känner mig så dum ibland när jag känner mig tjock även om jag är på gränsen till undervikt. Men de flesta vet att jag alltid har varit smal sedans jag föddes har jag varit ett litet benrangel. Så de ser det som normalt. Men är det verkligen normalt att tycka att man är tjock även om man egentligen ser ut som en pinne? Fast det är ju få som har en aning om min konstiga nojor.

Sofia, vilka fantastiskt skrivet inlägg!

intressant ämne att ta upp. när jag läste detta kom jag att tänka på min egen inställning till modebloggar och modemagasin. jag har i perioder läst mycket modebloggar och magasin/tidningar med mycket vackra människor/kändisar/modeller i som har fina kläder på sig. men så har jag en dag (periodvis) blivit så jävla upprörd över mitt slöseri med tid på ”onödiga saker” att jag nästan börjat gråta. men det värsta är att jag har insett att det påverkat mig mest negativt att läsa bloggar och tidningar. när jag inser varför jag tycker om att titta på bilderna på dessa människor blir jag desto ledsnare. jag vill identifiera mig med de där människorna. det är därför jag ibland har en sådan skev självbild. så då slutar jag att läsa bloggar mm., och det hjälper. dessutom gör jag många andra viktigare och intressantare saker istället. ”jag vill ha och jag saknar”-inställningen krymper inom mig, det känns mycket bra! men jag vill inte sluta läsa alla bloggar- t ex din blogg, för den skiljer sig från andra, den håller en hög standard.

För mig är det viktigast att se söt/snygg/vacker ut i ansiktet. Det klart att det är viktigt att jag inte ser ut som en upppsvälld tunna, men det är lägre prioriterat än ansiktets utseende.
Det kanske är för att jag aldrig kan bli/har varit smal. Jag har vägt 15-16 kilo mindre än vad jag gör nu och haft armar som stickor, men md en bröstkorg som mäter 85 centimeter längst ner även då, stora bröst, breda höfter och muskulösa ben så blir man inte smal ändå. Så smal _kan_ inte komma högst.
Men jag har alltid varit söt och i synnerhet nu, när åldern börjar synas, är det viktigt att jag ser någorlunda bra ut på de bilder jag lägger upp. Jag har det genetiskt sett bra förspänt, min mamma såg ung ut hemskt länge, men å andra sidan gör ju smärtorna från reumatismen att man åldras snabbare och ofta ser trött ut.

Det där var nog det mest nakna jag läst i en moderelaterad blogg på mycket länge, om ens i över huvud taget. Det lustiga är inte att det är någon sensationell upptäckt du skriver om, alla kvinnor känner samma sak och tänker som du precis beskrev. Vi försöker visa de bästa sidorna och jag tror att få bloggare väljer foton med vikt på att läsarna gillar dem, istället för sitt eget tyckte om bilden.

Det här gäller ju i alla sammanhang i livet och jag är bara så SKITglad över att du skrivit så sanningsenligt om detta, och puttat ut dessa meningar o tankar i strålkastarljuset. Fortsätt så, det blåser verkligen kött och blod i din blogg.

Tack!

jag har kanske haft liiiite samma känsla som annika! när jag var liten brukade vänner säga att ”det ser ut som om du har anorexi” och jag hatade att vara så smal, pinnig. nu tror jag att folk kallar min normal. smal liksom men inte sjuk. men nu vill jag ändå hålla kvar i den där smalheten och tycker det är fint när jag ser det där pinniga. och då skäms jag. nej, magen är inte helt platt hela tiden men jag är fortfarande smal… och då skäms jag när jag säger att jag vill bli smalare. när folk som är ”tjockare” hör. och att ingår i något slags ideal och ändå inte är nöjd. ändå framhäver jag gärna mig själv som mycket smalare på bild och hatar oförberedda bilder där armen ser tjock ut eller så.

mitt kriterie är att se bra ut. viktigast är posen. jag vill inte ha ”vanliga” poser och helst inte flera av en och samma pose. att folk skulle tro att jag tog långa fotoserier av mitt eget ansikte i en och samma pose tycker jag är pinsamt. jag MÅSTE trycka in något kreativt i bilden, eftersom jag är rädd för att uppfattas som egocentrisk om det bara är mitt ansikte rätt och slätt. att det inte får vara samma pose, men ändå samma snygghet, är viktigt för att förstärka trovärdigheten – jag måste ju bevisa att jag är snygg jämt, inte bara ur en vinkel! jättelarvigt.

Är jag Fanny? Det känns nästan så när jag läser hennes inlägg.

Det här var ett oerhört bra inlägg Sofia, tack för det. Jag tror att det är oerhört viktigt att vi samlas kring dylika ämnen!

Ska jag gå till mig själv så är siluetten a och o, jag granskar volymer hit och skärningar dit. Det känns så sorgligt, men så klart är det också så att jag inte skulle visa upp mig i något som gör att jag ser ut som om jag väger mer än jag gör. Vilket smalhetsdiggande förpestat samhälle vi lever i! Usch och fy!

Jag har bott i ett annat land än Sverige i ett par år och märker att jag drabbas av extrem paranoia när jag kommer hem till gamla Svea, det känns precis som om det här med gatan som catwalk är värre här än där jag bor.

Hur som helst, tack för ett bra författat och väl genomtänkt inlägg!

Keep up!

Lilly, jag tror att det är många som känner som vi. och det viktigaste måste väl ändå vara att man vet varför man känner som man gör när man sväljer alla de intryck från bloggar och media som bara tycks göra en fetare, fulare och garderoben värdelösare. att i a f försöka ha en inre röst som säger: sluta nu att jämföra dig med ”de där”, det gör dig bara olycklig! jag vill sträva efter att vara nöjd med mig själv och mina tillgångar.

Jag om någon har ett sådant extremt kontrollbehov.
Kriterierna när jag vaknar på morgonen handlar inte bara om att hitta de rätta kläderna som gör att jag sticker ut i ett universitet fyllt av människor i närmast liknande uniformer.
Jag ska vara smal, samtidigt som ingen anar hur mycket jag anstränger mig. Sitter där och äter min godispåse som att ”så här har jag alltid sett ut oavsett vad jag äter” för att sedan gå och träna i 2 timmar med panikångesten över att det kommer sätta sig på magen.
Men det stannar inte där. I skolan vill jag inte bara vara den söta.
Jag vill vara den ambitiösa som aldrig nöjer mig med ett G. Den som tar plats och debatterar flitigt på seminariet.
Den som kan dra paralleller från dagens debatt till Weber’s samhällsanalyser. Samtidigt som jag vid sidan av skolan har ett extrajobb. Se på mig jag klarar allt.

Är inte det vårat samhälle går ut på? Vi ska vara bäst. Eller åtminstone försöka.

När det sedan kommer till något sådant som att ge andra människors insyn i ens liv och visa upp sig i en blogg så har man total kontroll när man lägger upp en bild och det mäter man upp med de kraven som ställs.

Vi har alla blivit en del av detta, frågan är hur vi ska ta oss ur det?

Ni är helt underbara.

Här kommer några tankar från mig igen:

– Några talar om att de tilltalas av en estetik som inte är perfekt. Som är tillsmetad på något vis. Jag håller med om att det är tilltalande. Men jag tror inte att det räknas som att man frångår att ta ansvar för bilden man förmedlar. Jag tror snarare att fulheten när den är en uppenbar kontrast kan fungera som ett slags alibi. Som ironi ungefär. Det är ett säkert kort eftersom man vet att alla förstår att man inte har det för att det är snyggt i sig utan för att kontrasten är tilltalande. Det läskigaste är ju inte att vara ful, eller att vara supersunkig eftersom att allt som är direkt inkorrekt kan fungera som alibi. Det läskigaste i världen är ju att vara halvfult klädd, halvomatcvhad eller halvsunkig. För då finns ju risken att andra tolkar det bokstavlgt och på fullt allvar.Eller vad tror ni?

– Fanny och ni, jag håller med om att man blir helt matt av all hjärntvättning. Där har man väl tre alternativ, antingen är man superkritisk hela tiden, eller så kapitulerar man och låter sig manupuleras eller så väljer man bort det helt. Jag vill ju jobba med mode så jag blir väl så illa tvungen att välja det första, men ägnar mig åt att totalt ignorera vissa typer av medier för att orka med.

– louise. Tack. Igår när jag hade skrivit det var jag så tveksam. Jag kände mig så blottad. Som att jag hade dragit ifrån draperiet och avslöjat en oåterkallelig hemlghet ungefär. Och det trots att det, precis som du säger, knappast är en ny tankegång. Jag tror bara att den sällan diskuteras utifrån ett personligt perspektiv utan snarare utfrån ett generaliserande och avståndstagande.

– Niklas, du babblar inte. Jag känner mig träffad, och jag vet att du har rätt. Kan man som delaktig i spelet någonsin undvika att reproducera strukturen? Är man automatiskt utkastad från spelplanen ifall man inte reproducerar? Är reproduktionen det som definierar själva spelet?

– Annika – det låter som min relation till bröst ungefär. Hur min kropp än ser ut skulle jag skämmas över att inte ha bröst. Det har alltid (har jag inbillat mig) varit en så stor del av hur andra (och därmed jag själv) definierat mig sen jag var 12 typ.

– johnny, jag finner också en tllfredsställelse i att vara ful. Men dels är det lite som med alibit jag skrev om ovan, det måste vara tillräckligt för att det ska sunas att det inte är för att jag ÄR ful utan för att jag GÖR MIG ful. Och det ju just det som är problemet med det här med skådespeleriet som inlgget i grund och botten handlar om. Det enda jag egentligen inte skulle leka med på det sättet är hur mycket jag ser ut att väga, för där skulle jag inte publicera en bild där jag ser stor ut även om det var helt uppenbart att jag inte var så stor egentligen. Man kan fråga sig varför vikt är så viktigt. Om ditt sätt att göra dig ful inte är på det sättet utan faktiskt menat att uppfattas som att det är som du verkligen ser ut så är jag imponerad.

stephanie: just därför var det så läskigt att publicera det här inlägget. Jag sat toch höll andan fram tills den första bekräftande kommentaren dök upp och sa att det är ok att jag publicerar det här för alla är lika dana. man vet ju att alla (de flesta) känner så men för det är det ju inte självklart att det är ok att tala om på ett personligt plan.

Sofia: Jag är helt med på din linje ang. ironin. Jag tänkte tillochmed skriva till det, men ville väl förmodligen inte verka för självreflekterande utan mer relaxad och så. Jag är verkligen helt fångad i ironins klor.

Oj, det här var så befriande på något sätt. Alltså, såhär. Jag kollar outfitbloggar ibland och ibland känner jag mig rätt avundsjuk på människor som är JÄMT SÅHÄR SNYGGA. För jag har ändå alltid på något sätt antagit att folks om bloggar kläder väljer bilder efter hur just kläderna ser ut.

När jag väljer bilder… Helst ska jag se bra ut, bilden behöver inte vara den som jag är snyggast på, men någon sorts lägstanivå. Jag kan till och med acceptera en bild som jag inte ser så bra ut på om det finns någon annan poäng med den, kanske att plagget jag vill visa syns riktigt bra eller att jag ser rolig ut. Nu när jag skriver det här inser jag att jag har blivit väldigt mycket mer nöjd med mitt utseende jämfört med för några år sedan. Inte på det där ”om jag lägger upp en ful bild kommer folk tro att jag är så säker på mig själv att jag vågar vara ful, fast jag egentligen bara luras!”-sättet, utan faktiskr på riktigt. Det känns riktigt bra.
(Fast åas har utseendet aldrig riktigt varit min ‘huvudgrej’ när det kommer till självbilden. Jag har snarare alltid varit ’smart’ och där är det mycket känsligare för mig att vara ‘ful’.)

du och gunilla är inte freaks. ni är väldigt intressanta båda två däremot.
jag läste ditt inlägg imorse och har sedan från och till funderat på det under dagen. det är nåt jag själv ofta tänkt på när det gäller mina bilder jag lägger upp, att det aldrig enbart är om kläder utan om den bild av självet man vill att tittaren/läsaren ska uppfatta, annars
skulle man ju helt enkelt bara kunna lägga upp plaggen och inget mera. såklart handlar det om stil, ett uttryck och ”image” när jag väljer att lägga upp bilder där inte allt syns så bra men det skulle vara att ljuga om jag sa att jag inte alls bryr mej om hur jag ser ut bortsett från kläderna. jag har ratat många bilder där allt vart perfekt, skärpa, ljus, pose, kläder etc men jag sett tjockare ut än vad jag är tex. jag bryr mej inte om att jag är osminkad, skitig eller ofixad men tycker inte om de bilder där jag ser större ut så det är mitt kriterie när jag postar bilder. även fast jag inte ser mej som en person som har problem med min kropp i övrigt. kriteriet är inte lika viktigt i verkliga livet så att säga, men då vet jag också att det är annat som spelar in som inte syns på en bild, tex min eventuella fantastiska utstrålning. allt det där vill jag ska få plats i en bild och det är nog ett annat kriterie, att jag vill uppfattas som tänkande, kreativ och intelligent hur man nu gör det.
uppenbarligen genom att inte se större ut än vad man är..(!)

intressant är också de bilder där innehavaren inte ser sitt bästa ut, då ska det påvisas, som ett skämt på sin egens bekostnad eller för att visa att man är ”fri” från idealbilder men jag ser det som samma sak, bara lite mer oärligt kanske om man vill påpeka att man inte bryr sej, isf skulle man ju inte prompt påpeka bildens fulhet utan bara låta den vara eller? och ser att du nämner liknande sak nu i komm.fältet. jag håller med dej, det fula är en skön alibi, som talar om innehavarens antimode-mode. det är ju fortfarande rätt. jag själv är ju ett fan av det ”fula” men skulle ljuga om jag sa att det berodde på att jag var totalt befriad från samhällets trender, ideal etc. och jag skulle ju aldrig ta på mej låga bootcuts och enkel Kappahltopp idag, däremot skulle jag ju gärna plocka på mej nördbrillor och stora tanttröjor med glitterstenar.

”fulhet” som skönhet har jag åxå alltid sett som alibi, som att det rättfärdigar skönhetsdyrandet. på åttiotalet var det typ cindy crawford och hennes mouche och nittiotalet heroinchic. men jag kan eg inte se nån större skillnad annat än att estetiken runtom samma idealbild ändras. jag kanske spårar kanske från ämnet lite nu. men galet fascinerande ämne. svårt att låta bli.

Förstår tänkadet, både i ditt inlägg och i kommentarerna ovan. Och jag blir rädd – samtidigt som en känsla av lättnad sprider sig i kroppen. En lättnad över att inte vara ensam. Rädd eftersom jag har liknande tankar dagligen och jag arbetar med att bli frisk från min anorexia tillika ätstörningar. Det skrämmer mig att det är så utbrett. Det skrämmer mig att det finns så många människor som har problem med sin självbild/självkänsla/kosthållning/träning/karriär/perfektionism utan att veta om det/erkänna det!

Alla är inte sjuka men många skulle behöva se över sin ”livsstil” (ett ord som för övrigt ska få ett eget avsnitt i min blogg framöver) ty synen man har på sig själv är så sällan sund och det är få som inser det såvida de inte ”har tur” och blir ordentligt sjuka så de tvingas ta tag i problemen.

Jag kommer inte lägga upp några bilder på min blogg i nuläget (den är skapad och döpt för att ingen närstående ska finna den) men kan berätta att jag resonerar med livet som många gör med sina bilder. Är inte bilden/intrycker jag avger hos andra/min prestation på arbetet/min personlighet perfekt – då kräver jag att den ska vara operfekt på ett perfekt sätt. Till exempel att min snubbling vid fel tillfälle blir en charmig klantgrej. Att grimasen ska få folk att skratta och uppskatta min glada personlighet. Att misstaget på jobbet är ett misstag jag lyckas förutse, korrigera och erkänna för att kunna förstärka intrycket av att jag alltid är ”operfekt på ett perfekt sätt”. Exemplen kan bli ännu fler. Känner någon igen sig?

Annika, en fråga. Har du någon gång reflekterat över varför du måste vara smal men din systrar/bloggläsare inte ska ta efter ditt beteende/ditt ideal?

Okej, detta blev långt och berörde inte så exakt dina frågeformulerar såsom jag skulle önska och jag är egentligen alldeles för trött för att tänka logiskt. Hoppas det det tillför något trots det. Fortsätt skriva – det är du vansinnigt bra på!

Cat.

Nej. Det är sådant man håller för sig själv, därför var det otroligt modigt av dig att skriva detta.
Har aldrig kommenterat här även om jag läst bloggen länge.

Du är den som alla små modebloggstjejer borde se upp till så att de kan se att man kan ha åsikter, funderingar och olika värderingar även fast man intresserar sig av kläder!

Kände bara att jag måste kommentera detta lite mer så här på kvällen… Det här var ett så intressant ämne och jag blir fängslad av alla kommentarer. Därför känns det som att jag kan dela med mig av just mitt problem, eller bara babbla av mig.

Mitt största problem med mitt varumärke, mitt jag, är att jag har väldigt små bröst. Upptäckte det så där i tidiga tonåren och då var min kropp i övrigt också väldigt tunn, så det var aldrig ett riktigt problem. När jag blev kanske 14 eller något växte dock min övriga kropp, höfter, mage, lår etc (inte speciellt mycket, men mer kvinnliga former överallt förutom på bysten). Då fick jag panik. Jag hade liksom precis vant mig med att jag hade små bröst och därför valde jag då att tvinga min övriga kropp att matcha mina små bröst. Sedan dess har jag varit smal och jag plågas av tanken att inte vara smal.

Annikas kommentarer kändes väldigt träffande. Fast vi skiljer oss åt i det att hon inte vill visa sig smal på foton etc. Jag får panik bara av att tänka på att någon skulle se mig som icke-smal. Däremot skäms jag, som Annika också beskriver. Jag vill inte äta normalt dock och denna debatt får mig inte att ändra mina matvanor, för jag vill vara smal och uppfattas som smal – punkt. Samtidigt är jag inte idiot och inser min egen dumhet, varpå jag skäms och känner mig falsk och ond.

Detta inlägg gör mig dock väldigt glad för det fick mig att erkänna mina brister en smula, även om jag är ytterst anonym. Vill ändå tacka dig Sofia, för du behövs – din uppriktighet. Att erkänna är att släppa taget en stund, men det förändrar inte världen.

PS. Apropå att anamma fulhet så instämmer jag med dig Sofia. Du slår huvudet på spiken. Det är ren och skär ironi. Personligen kan jag t.ex. ha pösiga kläder, och till synes kan man då få känslan av att jag döljer min tunna kropp. Dock så skulle jag aldrig sätta på mig något pösigt utan att det syns att det är luft under plagget och att jag inte är så stor egentligen. Vilket egentligen bara är pinsamt…

nu ska jag vara en sådan… har precis lämnat in en uppsats och därmed blivit opponerad på.
ett kriterium, flera kriterier fick jag lära mig att det hette på korrekt svenska.
en väldigt tråkig parantes men det ger ett mer seriöst intryck tydligen.

Intressant diskussion. Personligen kanner jag inte alls igen brost-komplexet. Jag har sma brost (A/B-kupa) och skulle garna ha mindre, vilket jag alltid associerat med smal-idealet. Har aldrig lidit av atstorningar, daremot av skev kropps/VARLDS-uppfattning, dar jag tycker klader ar snyggast pa en smal tjej. Film-nakenscener med spinkiga kvinnor, daremot, kan jag finna anstotande. Bergers ”Men act, women appear” anknyter till skadespelar-aspekten i det hela: om fler kvinnor forvantades GORA nagot, istallet for att VARA nagot, skulle det RIKTIGA jaget ligga narmare skadespelar-jaget, och bilderna vi visar upp pa bloggen mer ”sanna” Tack for att du tog upp det har, Sofia.

Ang. bröstkomplexet, som Sara inte känner sig igen i, så har du kanske små bröst, men jag har riktigt små bröst. Absolut ingen A/B-kupa, behöver inte ha bh över huvud taget, kan inte ha, utan att det glipar… Så det är mitt problem. Jag skulle inte vilja vara tjock i övrigt till detta, men jag skulle inte heller – på något sätt – vilja ha en B/C-kupa.

Mycket bra och genuint inlägg, följt av många intressanta kommentarer. Det fantastiska är att trots att ditt inlägg är personligt, eller kanske tack vare det, blir det allmängiltigt. Jag minns fortfarande tillfället när varseblivningen av att världen är en scen i vilken vi är statister drabbade mig. Jag gick i fjärde klass och skulle traska förbi huset där min ouppnåliga barndomskärlek bodde och jag ansträngde mig för att det skulle se ut som att det var som av en händelse att jag befann mig där. Jag, klassens mobboffer, la in all energi jag förmådde uppbåda på att uppfattas som avslappnad, oberörd, lätt till sinnes och cool. Antagligen såg ingen mig.

Mina krierier varierar på vilken ”scen” jag agerar på. På jobbet är det att uppfatas som smart och att ha kontroll. Hemma med barnen att vara närvarande och lyssnande. Med mina vänner att vara generös och vänlig. Med maken underhållande och åtråvärd. Med den allmänna världen måste jag skamset erkänna att smalhet(som jag ej längre besitter), stilmedveten exklusivitet samt att jag inte ser ut som en invandrare från mellanöstern (mitt mörka yttre till trots). Det senare skäms jag ohemult över och tar emot att erkänna.

Kände mig öht väldigt träffad av resonemanget kring vem man är och den bild man vill visa upp, och glappet däremellan. Det är väl sådant man inte riktigt vill erkänna, särskilt inte när det gäller utseendet, fast jag tycker att man kan dra paralleller till flera andra aspekter också – man vill framstå som lyckad i arbetslivet, ha ett vackert hem etc för att visa upp en bild som väl ofta inte är riktigt den sanna bilden man har av sig själv. Men det som fick mig att stanna upp och reflektera nu är just Ansvaret – att jag faktiskt har ett ansvar gentemot andra för den bild jag visar upp, oavsett sammanhang. Och anledningen – varför gör jag det. Herregud, det finns ju alltid där, inte bara när man poserar för en bild, det är en del av att vara! Hur man ser ut, vad man säger…det är ju alltid retscherat på något sätt, det behöver ju inte vara snyggt men även motsatsen ÄR ju ett statement på nåt sätt…jag nu blir jag också förvirrad känner jag men nu blir jag ju för fasiken tvungen att fundera på hur det skulle se ut HELt utan poserande – vem är jag då? Om jag inte har gjort mig snygg, eller inte har satt på mig fula mjukisbyxor för att visa att jag är en cool tjej som inte bryr mig? Vad är kvar?

Modigt, välformulerat och mycket tankeväckande, Sofia!

Vi erkänner våra små fel för att ingen ska misstänka de stora, har någon sagt – någon vars namn Jag inte minns.
Hursomhelst speglar detta påstående förhållandet till min kropp och bilden av densamma (dels min självbild, men också det jag förställer i absurdum för andra att se, och är medveten om att de ser – allt annat blundar jag för) som jag vill förmedla till andra.

Jag sällar mig också till skaran människor (Sophia och…) där en viss grad fulhet är tillfredställande. För mig, en typ av smutsigt tillkännagivande i stil med heroin chic (smutsigheten, eller kanske snarare riktigheten), där jag vill frigöra mig från normen. Men i själva verket sällar jag mig bara till en ny normalitet hos en annan kategori människor.
Detta är pinsamt nog (nu gör jag det igen) för mig, det enda sättet att berättiga fulheten inför mig själv (och andra). En snedhet, en (o-)normalitet som jag själv medgett (allt värre än att ljuga är att bli påkommen med att ljuga).

Och på samma sätt som jag ursäktar mina sneda tänder genom att hävda min revolt mot allt vad ett amerikanskt stomatolleende kan innebära visar någon annan stolt visar upp sina nittonåriga, men hängande bröst, i ett konstnärligt fotoprojekt.

Då är jag, och denne någon annan, alltid skyddad. Ena gången av generationer revolterande, andra gånger genom generationer konstnärliga. Men också skyddad från de där som ständigt vill upplysa.
Då är jag, och denne någon annan, alltid skyddandes. Ena gången generationer förtryckta, andra gånger generationer komplex (-a).
Men också Skyddandes av det där verkligt gömda.

Men. Kanske beror ovanstående också på att jag i min ytliga vulgaritet samt narcissism, narrar mig själv, innan jag blir narrad. Upplysningen är en tid som redan infunnit sig här. Hos mig.

För övrigt: Min rumpa ser ut som en pojkes, mina fötter är enorma. Därutöver ser jag alltid till att vara frusen.
Min stora avvikelse lämnar jag därmed i ovisshet, och då mest för att styrka inledningstesen…
och knyta ihop skiten.

Oj, så mycket kloka ord.

Med risk för att verka ignorant eller möjligen en smula dömande så hade jag inte förväntat mig det. Satt och gick igenom diverse bloggar på bloggportalen under kategorin ”vardagsbetraktelser”. Jag såg att du också rubricerades ”modeblogg” och när jag klickade på din länk och var jag beredd på att mötas av det vanliga ”dagens outfit”-upplägget. Lite ”ikväll ska jag se på Greys” och ”jag har köpt en ny mobil” Inte den här lilla essän.

(nu var jag rätt taskig mot dina fellow modebloggers, det finns allt guldkorn där också)

I alla fall. Det här är beröm. Du skriver skitbra!

Nu till din fråga. Min blogg är av en något annorlunda karaktär. Den handlar om min son som föddes med ett alvarligt hjärtfel och en kromosomavvikelse. Jag har valt att inte själv finnas med på bilder. Det är Abbe och hans storebror som syns.

Men självklart är jag noga med hur jag framställer dem. Det finns nog kriterier där. Jag vill så klart att de ska se bra ut på bild, även om det handlar om bilder från IVA med slangar och sladdar. Jag har rätt höga estetiska krav på själva fotografierna också. Alltså inte bara motivet, utan även den fotografiska kvalitén. Däri ligger väl mina narcisistiska drag. Jag vill att det ska uppfattas proffsigt. (Hoppas det gör det, för det mesta i alla fall)

Hmm, jag har heller inte riktigt kunnat sluta tänka på det här… Jag skulle vilja förtydliga att min fascination av imperfektion inte bara handlar om ironi för att dölja mina egna brister. Dels tycker jag om dem hos andra också (min senaste förälskelse var lång, knotig och tunnhårig. Den innan det hade yvigt hår som stod åt alla håll, var kort och lite smårynkig. OBS båda utan att vara typ 60) och dels så uppskattar jag att vara ”konstigt klädd” och om någon frågade mig så skulle jag ärligt och seriöst kunna svara att jag tyckte att jag var snygg i det. Det här är nog ett genomgående tema hos mig. Jag gillar skeva människor. Jag romantiserar allehanda dårar och de som ställer sig utanför samhället och beter sig på överraskande vis och jag skyggar en hel del vid ”normalitet”.

Jag vet inte riktigt vad det säger om mig, har lite svårt att tänka klart i mitt bakrusiga tillstånd. Jag är en himla ironisk person, men ville ändå slänga in en liten dementi.

abbes pappa: tack så mycket, jag blir väldigt glad. Jag har inget emot de andra moebloggarna, men jag tycker sällan att de är intressanta för mig och ibland kan jag tycka att det är synd att kalla många av dem för MODEblogg eftersom det mode som är mitt största intresse görs till något ytligare och plattare än det är. (Men det gäller visserligen inte bara bloggar utan ganska stor del av svensk modejournalistik… det här är ett ämn jag kan babbla på om i evigheter. Ska sluta nu.)

Jag brukar läsa om abbe lite då och då och tycker dina bilder i första hand är vackra och i sammanhanget mycket känsloladdade.

Det är intressant hur man beter sig när man försöker konkretisera sina upplevelser till något som andra kan tolka, jag tror att det är lätt att falla in i stereotyper, även om det inte alltid behöver handla om skönhet (fast jag tror att det är det vanligaste när det gäller (kvinnor på) bild)

Riktigt bra skrivet! Jag förstår precis hur du menar och jag håller med. Bra blogg!

(Vad läskigt det är att skriva någonting, som så konsekvent står fast… vill bara lägga till några saker.) Jag håller verkligen med även dig Mikaela, faktum är att jag identifierar mig med många av de inlägg jag läst ovan. Dock är jag intresserad av de underliggande psykologiska skälen till att Jag vill ”klä mig konstigt”, och betraktas som ”konstigt klädd”. En revolt mot gällande normalitet tror jag är EN av alla de faktorer som spelar in i framställandet av mig själv.
Min fascination för snedhet och erkännande/narrande av min egen, handlar inte heller bara om en vilja att dölja mina större brister. Så fort jag gör min fulhet till ett politiskt/konstnärligt ställningstagande, blir den aldrig bara ett omedvetet snedsteg utan något avsiktligt avvikande, menat. Hela baletten blir också mindre ytlig genom dess underliggande betydelse i ett större sammanhang. Vilket jag gillar – eftersom mitt förhållande till yta liknar Fannys i många avseenden.

syster Andrea! många kloka ord från dig. vilka krav vi har på oss själva alltså, och många av kraven motsätter varandra. SAMTIDIGT som man ska vara snygg ska man helst vara lite ful med, helst inte helt perfekt, för då kanske man blir stämplad som dum, eller ytlig. man kommer aldrig riktigt uppskatta sin kropp och sitt ansikte förrän man blir ful/gammal/handikappad. dags att börja uppskatta sig själv lite kanske, frågar jag mig själv. dags att börja lägga lite mer fokus på annat än sådant som inte är flyktigt och tillfälligt, först då kan vi bli lyckliga. jag tror att mycket i livet handlar om saknaden och jakten på lyckan. att försöka vara tillfredställd i en icke-tillfredställande värld, hela den västerländska stommen bygger på att människor inte har tillräckligt och hela tiden strävar efter mer. och jag är trött på det. tack å hej!

Tror inte jag tänker på något speciellt när jag tar eller väljer bild till bloggen. Det är väl klart att jag väljer om jag har fler bilder. Men kriteriet har oftast inget att göra med hur smal jag ser ut eller hur snygg jag är i ansiktet. Jag är ingen modell eller filmstjärna jag blir inte supersnygg på kort. Det har jag accepterat. Det jag vill visa är jag så som jag för det mesta är. Oftast knäpper vi ett kort på kvällen efter 9 h arbete och 1 timmes bussfärd. Sminket är utsmetat och kläderna har veck. Men det gör inget för det är ju jag. Visst skulle en del av mig ta den tiden det tar att fixa schysst ljus att leta vinklar jag ser smalast och snyggast ut i. Vissa dagar blir det riktigt bra vissa dagar kan jag knappt tro det är jag. Men med det vill jag inte säga att jag ogillar ni som anstränger er att ta kort som du Sophia och du Miri det är jättefint.

Jag kan nog känna lite orolighet/irritation inför de som går inför att se det smalaste ut på sina bilder. Visst jag förstår ni vill vara fina (ja om det nu är det finaste) men viktidealen idag är redan så snea hos de unga så varför spä på dem. Vissa är smala vissa är mindre smala och det är väl super att man får se lite av varje. Att man lyckas få till en valk i en viss pose gör väl inget det är ju naturligt eller är naturligt fel.

Men det är klart man har delar på sin kropp man kanske inte är supernöjd med men jag tror att jag bara accepterat hur jag ser ut (kanske kommer det med åldern). Jag har putmage, jag har ingen söt liten fast a-kupa jag har en mjuk D-kupa som jag kanppt vågar tänka hur den ser ut efter amning. Jag har små läppar som fullständigt försvinner när jag ler och då ser jag lite skum ut men va fan jag är ju glad.

Något som jag däremot tänker på ofta är bilden av mig som bloggen ger. För mig är det en självklarhet att detta bra är en liten del av mig och mitt intresse för mode,design, konst och musik. Det är inte hela min personlighet eller representerar min kunskap om mode. För mig är det min lättsamma sida om vad jag diggar med mode, förmodligen den ytligaste sidan av mitt modeintresse. Ibland stör det mig att folk kan få den uppfattningen att mode för mig är att visa upp mig i H&M kläder och tipsa om fynd från La Redoute. Jag är mer orolig för vad folk tror om mig som person än om hur folk tycker jag ser ut på ett foto. Fast det borde jag inte vara orolig för heller. Oroa sig är bara dumt. Man ska leva och inte tänka för mycket på omvärldens uppfattningar.

Nu skäms jag ju igen för att ha besudlat dina kommentarer med allt för många ord. Men, jag har inte den tiden i mitt liv just nu att skriva analyserande kring mode och stil som du har. Det får bli det lättsamma och när jag då intresserar mig av en debatt blir det liksom för många ord som vill ut..

ida: det är ju nte direkt så att jag väljer den smalaste bilden, men jag har problem med bilder där tex. ett ben ser större ut än jag själv uppfattar det som. Det krockar med min självbild och ed bilden jag vill förmedla.

Grundinlägget handlar egentligen inte om problem med dagens ideal, men många har tolkat det så och det är i den riktiningen diskussionen har löpt vidare, vilket jag inte har bnågot emot alls, det är ju naturligt i endiskussion. Det blir dock lte problematiskt att utgå från att jag talar om ideal i mitt ursprungliga inlägg.

Då får man väl ursäkta att man spann vidare på det som det minst handlade om. Jag ville nog bara påminna om hur trist det är att det finns så snea kroppsideal bland unga kvinnor idag. Kanske för att jag ser och hör om dagligen hur utseende och kroppsideal förintar så många unga tjejer. Kanske är något mission hos mig att uppmuntra till att älska sin kropp eller något.. Jag är nog bara lite av en orolig mamma eller något sånt.. fast jag inte alls är någon mamma.

Haha, det är väl inget att be om ursäkt för. Det är ju naturligt att diskussionen utvecklas. Jag ville bara påpeka att det jag skre vförst inte motsäger att jag ställer mig kritisk till dagens ideal :)

Jag är förvånad över att ingen ännu skrivit att de klär sig för att kompensera för sin fulhet…? Det främsta syftet med det JAG har på mig är i alla fall att dra uppmärksamhet från mitt ansikte, antar jag. Jag får mycket mindre kropps- och ansiktskomplex om jag har på mig kläder jag gillar, så det är terapi liksom. Eftersom jag klär mig som en 45-årig tant (jag är 20) antar jag att också vill signalera att jag tar avstånd från ungdomskultur…?

[...] från) som två separata företeelser. Bilden är grundligt genomtänkt och utvald utfrån mina kriterier för imagen jag vill förmedla, medan listan med inköpsställen egentligen bara finns där för [...]

[...] så mycket till (åtminstone inte medvetet), men jag har liksom gjort det ändå av bara farten (typexempel) eftersom jag skrivit ömsom kritiskt ömsom ganska personligt om konstruktionen av idealbilder. [...]

[...] skrev så här och länkade dessutom till det här. Jag blev glad men också ledsen eftersom det känns som att jag på JMK är lite för långt borta [...]

paEBIH wybgclem hjzyexvl lugwmiuc

skywgspc yearknwx odqunxjl

uljzeqwd qlznfylg wamrjfkc

nhwient- Thank you, jtnptxj. Great site.

pqdffni- Thank you, sjayzxc. Great site.

Totally Awsome!

xhnnolp- Thank you, ynjxdqw. Great site.