(english version)
Jag och mina idoler är överens (nu önskar jag bara att jag kunde uttrycka det lika bra som den ena gör i tyll och den andra i text). ”There’s value in bad taste, too”, säger Kawakubo efter att ha visat en livlig, oförutsägbar och viktigast av allt: trashig höstkollektion. Cathy ifrågasätter visserligen i dagens post ifall den rådande skakiga ekonomiska situationen tillåter ett så radikalt skifte från det skräddade modet som dominerat de senaste säsongerna, men avlutar med ”Still, that doesn’t mean that Kawakubo isn’t right”.
Jag älskar det.
ps. Jag kan inte låte bli att tycka det är komiskt att det är nu som Cavalli anser det passande att lämna sina djupa urringningar och djurmönster.
Läs resten av det här inlägget »
Något helt fantastiskt är att alla som är studenter vid SU och har tillgång till e-tidskriftsbiblioteket kan läsa varenda nummer av Valarie Steeles publikation Fashion Theory som någonsin givits ut (sedan 1997).
Idag läser jag vår egen Peter McNeils artikel ”The Art and Science of Walking: Mobility, Gender and Footwear in the Long Eghteenth Century” (ni hittar den i vol 9, no 2, 2005, sid 175).
Ett relaterat tips, som även gäller er som inte är SU-studenter, är Questia. Ett e-bibliotek med tillgång till bland annat ett helt ok utbud moderelaterad litteratur. Man får en gratis testperiod och därefter kostar det $20 i månaden. Där ägnar jag mig åt Summers ”Bound to Please – a History of the Victorian Corset” och Entwistle och Wilsons ”Body Dressing”.
Leoparden är tillbaka, men till skillnad från den (kompenserande och fega) elegansen sist är det true trash. Jag vill ha utsmetat och bortskavt läppstift som ligger som en rand rund munnen och en snubbe i truckerkeps som kliar sig i skrevet. Som det kommer se ut om 20 år när vi romantiserar Tara Reid.
topp – lånad
jeans – Acne
I’m trying out a new way to translate my posts (click ”english version” at the top of each post to read the translated version), please tell me which way is better.
(english version)
Jag har ägnat mig åt att sammankoppla Patrik Steorns avhandling ”Nakna Män: Maskulinitet och Kreativitet i Svensk Bildkultur 1900-1915″ (läs!) med Fataneh Farahani relevanta undersökning av (bland annat) relationen mellan Hijab och kvinnlig sexualitet (läs den också). Jag älskar mångfalden som det här ämnet (mode/kläder/kroppslig identitet) erbjuder, från spritt språngande akademiker som viger livet åt homosocial balneologi till slöjans roll i muslimska kvinnors frånvaro i det offentliga rummet.
Det där med slöjan är hur som helst ett känsligt ämne och jag är nybörjare. Det är därför jag undvikit det på bloggen, även om jag sedan ett halvår intresserat mig för dess relation till kvinnlig sexualitet och frihet (lite också för att det skulle behövas så överväldigande mycket bakrundsinformation bara för att komma fram till den huvudsakliga dikussionen). Men idag snubblade jag över ”Tchador J’adore”-bilden och ville så gärna visa den. Den är ur en visning som Majida Khattari höll i Paris 2004, och förutom att hon flirtar med Dior finns i kollektionen även en tchador med referenser till Louis Vuittons logo där de karaktäristiska små blommorna bytts ut mot månskäran och Fatimas hand. Definitivt en del av kritiken mot den franska lagen som genom att se slöjan som en strikt religös symbol inte tillåter den på offentlig plats, och naturligtvis även en lek med västerlandets stereotypa syn på muslimska kvinnor.
Läs resten av det här inlägget »
I’m wearing a sunshine satin coat and lavender scarf, both from H&M, lace tights from Selfridges. Then I made my patient Mikael put on a shirt from tailorstore, silk blend sweater from H&M, a gorgeous floral Prada tie, navy trousers by Morris, steel gray socks from H&M and suede shoes we got from Rizzo.
(bild: Mert Alas & Marcus Piggott)
”I arrived in Paris from Milan last evening, on a flight with perhaps 20 models, including Lily D and Coco Rocha, and nearly half of them carried stuffed animals in their arms. It’s a strange sight to be standing at baggage claim watching ordinary travelers stare at giraffes with teddy bears and blue stuffed dogs, and I was surprised how many pieces of luggage a model could have, considering she spends her day wearing other peoples’ clothes. Girls are girls, I guess.”
Åh vad skulle jag ta mig till utan Cathy…
topp – Sonia Rykiel
kappa – Filippa K
byxor – Topshop
skor – Filippa K
Kawamuras föreläsning om japanska designers i Paris idag var givetvis intressant, men gjorde mig ändå lite nedstämd.
Hon berättade nämligen hur hon, då hon reflekterat över hur Rei Kawakubo kan ha förmågan att tillverka nyskapande kollektioner som tillfredsställer den parisiska publiken utan att ha någon som helst utbildning i design, hade intervjuat en av hennes assistenter. Denna assistent talade om att Kawakubo kommer med en idé, låter sina assistenter ta fram några exempel på hur denna tanke kan materialiserats, varpå hon väljer ut ett koncept hon gillar, anmärker på detaljer och sedan producerar det.
Visst vet jag att Kawamura är känd för att vara kritisk och provocerande men jag som håller Kawakubo som husgud kunde förstås inte mota bort en känsla av besvikelse.
Bortser man från hur jag tar kritiken personligt blir kärnan att Kawamura ifrågasätter vad vi menar med kretivitet. Assistenten hade uppenbarligen inga problem med att inte bli tilldelad äran för sitt skapande, utan tillskrev den utan att tveka Kawakubo eftersom det är hennes sinne och hennes öga som avgör var det börjar och var det slutar. Hon är dirigenten i Comme des Garconnes-orkestern.
Vidare kan man fråga sig ifall det inte är så att förutsättningen för att Kawakubo ska kunna ignorera alla traditioner på sitt karaktäristiska sätt är just att hon inte är utbildad enligt konventionerna. Och egentligen undrar jag om det verkligen är rättvist att tala specifikt om CDG då det generellt känns som att huvuddesignern som det kreativa geniet till stor del är en myt, vilket ju även är en del av Kawamuras argumentation. Om Kawakubo bara fick agera exempel i en objektiv diskussion vet jag inte, jag tyckte mig nämligen ana ett uns av bitterhet.
(english version) Kawamuras lecture on Japaneese fashion designers in Paris earlier today was of course interesting, even though I left it feeling a slight disappointment. Not by Kawamura, but Kawakubo.
Kawamura referred to one of Kawakubos assistants while reflecting over how it was possible for Kawakubo to create collections worshipped and adored by the Parisian audience without having any designer education. The assistant had told her that Kawakubo comes up with a concept, then more or less leaves it to her assistants to translate and materialise it.
I know Kawamura is known for being critical and provocative, but I couldn’t help being disappointed.
If you are able to look beyond your personal reactions though, Kawamura is by this questioning what we mean by the word creativity. The assistant did obviously not find it troubling that Kawakubo was given all the honor, as it is her sence and her eye that will direct where it all starts and where it ends. She’s the conductor of the Comme Des Garcons orchestra.
Further it is possible to question whether it is this lack of traditional education that makes it possible for Kawakubo to actually think beyond the conventions of both Western and Japaneese clothing. And I also wonder if it is fair to just use this as a criticism against CDG as it is probably true for most of the fashion industry, the image of the head designer as a creative genious is generally something that Kawamura argues against. If this Kawakubo example is just part of an objctive discussion i cannont tell as I did sence a hint of bitterness.
Efter olyckan i torsdags kväll behövde jag ett par nya pumps. Jag tittar på dem och de är som porr. Steget från fashionista till fetischist är till och med kortare än jag trodde och jag tror det har att göra med lockelsen i att kontrollera, dominera och forma den egna kroppen och motståndet mot någon slags påstådd ”naturlig människa” som är oberoende av social kontext. Det känns därför självklart att benämna mig själv som fetishista.
(english version) After I broke a heel the other night I had to get a new pair of black pumps. I find these new ones pornographical in some way. Fashionistas and fetishists have plenty in common, basically I think it has to do with both subcultures feeling an attraction to control, dominate and shape the human body and a resistance to the idea that there is a natural state of being without social context. It therefore comes naturally to say that I am hereby considering myself a fetishista.
(During my visit to London I made a promise to start translating a post every now and then. You will find the translated verson at the end of each post. I started off with a short and easy one, please correct me if I’m misspelling.)
Jag hatar att bilderna från Avsh Alom Gur här visningen är så dåliga när den var så bra så bra. Som sagt, en av de bästa under hela veckan, och som trots att den inte var med på det officiella schemat drog till sig en enorm publik och fick stående ovationer.
Jag ser fram emot att ytterligare få ta del av denna unika, romantiska och exotiska infallsvinkel då han numer även regerar över återuppståndna Ossie Clark.
