Igår startade couture-veckan i Paris och nästa vecka är det Stockholms modevecka. Den senare missar jag största delen av, dels eftersom att så många svenska märken ignorerar min existens men framför allt för att det är enda gången jag hinner åka ner och hälsa på Mikael. Det är dock inget jag är särskilt ledsen för eftersom att jag strax därfter åker till London för att gå på visningarna där och hälsa på min älskade Jennifer.
Det jag försöke säga är kanske att jag tror att det blir rätt mycket visningsbilder den närmaste framtiden. Först Christian Dior Couture s/s 08.
Om Galliano den senaste tiden varit historisk råjapansk dramatik i knallfärger, har han nu gått över till andra halvan av 1900-talet med inslag av 60-talsgeometri ochh flower-power, om än fortfarande med fötterna i asien.
Kanske är det lite förolämpande att ägna dem den första uppmärksamheten, men som vanligt är jag helt såld på skorna (stilettklackar ovanpå platåer). Sen älskar jag det krokopräglade, reptil är Galliano i sitt esse.
bild: style.com (som jag tycker har sämre och sämre kvalitet på catwalkfotot. Det började med massa vingligt och grusigt under vårvisningarna i höstas, och utifrån det lilla jag sett nu är det inte så mycket bättre, speciellt inte detaljfotot. Jag förstår att det är en väldigt pressad situation för fotografen, men det har faktiskt överlag sett mycket bättre ut tidigare.)
Jag älskar den här tröjan. Den finns till en tredjedel av priset jag köpte den för här.
Rummet jag brukar fota i är min systers, i mitt rum har vi just satt upp en vägg som kommer bli jättefin att fota mot så fort jag bytt ut glödlampan i taket.
tröja – Jean Charles De Castelbajac
kjol – mammas gamla
(Prada a/w 02, Marc Jacobs s/s08 för Louis Vuitton)
Det står rätt klart vid den här tiden att Marc inte är modevärldens mest begärliga för att han har idéerna. Snarare är det så att han kommer undan med sitt frånvarande idéskapande eftersom han har förmågan att skapa begär som substitut, och det är väl där modevärldens fascination av allt som det står MJ på har sin grund.
Det märkliga tycker jag är att det inte finns någon kritik mot Marc (mer än möjligtvis på personlig smaknivå, men det är ju ovanligt). Är det så att de ”genuina” mästarna tagit efter Cocos ledord, att kopior är den ultimata bekräftelsen? Är det så enkelt att det ignoreras för att det helt enkelt är så här en trend skapas, genom att en kommersiell mästare gör det som de kreativa genierna gett upphov till? Eller är det bara jag som ser (=inbillar mig) likheterna mellan det Kawakubo och Miuccia gjort för några säsonger sedan det Marc gör nu, på en konceptuell nivå likväl som när det kommer till specifika objekt?
(Prada a/w 02, MJ s/s08. Egentligen kanske det säger mer om publiken än om Marc. Man måste tydligen fullkomligt skrika ut ett budskap från en superkommersiell position för att nå ut, eller?)
Bild: Style.com
Igår hände något helt hemskt. Ni vet hemtentan som är anledningen till att jag varit så frånvarande de senaste två veckorna? Igår skulle jag skriva klart den, men då var den borta. Jag hade lyckats radera 50 timmars arbete.
Helt uppgven ringde jag till Apple för att ta reda på fall det fanns något att göra. Efter att han hävdat att det inte gick att göra någonting i ett par minuter fick jag ur supportkillen att det finns företag som rekonstruerar data, ”Det är sånt som polisen använder. Men det kostar tiotusentals kronor”.
Jag googlade och hittade ett företag. Blev kopplad till Norge där jag fick höra att ”de er ikke nage problem, koster tre-fire hundre kroner”, fram tills han fick reda på att det är en Mac. Den skulle behöva transporteras till deras norska laboratorium, minst en vecka och 9500kr. För två word-dokument.
Efter ytterligare några liknande samtal hamnade jag i Nacka Strand hos ett litet företag som med största sannolikhet kunde rekonstruera datan för ett par tusenlappar. Det må låta hutlöst i era ögon, men för att bli av med den överväldigande känslan av hopplöshet var det värt det. Pengar är ändå bara pengar, hellre fattig än psykiskt instabil.
Det här innebär dock att jag kommer fortsätta vara lite frånvarande fram tills min förlängda deadline är över. Jag tycker det är hemskt tråkigt att inte hinna svara på kommentarer och skriva tio inlägg om dagen, men jag är snart tillbaka.
Resultatet av en dags lek i Emmas studio i november, med en blandning av några av mina mest excentriska plagg och lite lånat. Jag älskar den svarta Givenchy-kjolen, snälla bjud mig på gala så att jag kan använda den.
(klänning – Luella/Shopaholic.se, skor – Louis Vuitton/privata, armband – Eivy Flodins Parfumerie, hårband – Glitter)
(kjol – Beyond Retro/privat, skor – Versace/privata)
(kavaj – vintage YSL/privat), strumpor – Roberto Cavalli/H&M, skor – Zara/privata, örhängen – Eivy Flodins Parfumerie)
(t-shirt – Monki/privat, kjol – vintage Givenchy/privat, platåskor – Din Sko/privata, strassarmband, örhängen och brosch – Eivy Flodins Parfumerie)
Foto: Emma Svensson
Styling: Jag
Modell: min lillasyster Erika (som gjorde en heroisk insats efter att den bokade modellen lämnade w.o. i sista stund)
Min erfarenhet (som är begränsad till en kurs ska kanske tilläggas, men ändå) av föreläsare på den etnologiska institutionen är att de verkar ha problem med att skilja på rabblande av anekdoter och klargörande genom empiriska belägg. Vissa tacklar det genom att hålla sömnpillersföreläsningar men de allra flesta löser genom att helt enkelt bara slänga ur sig exempel efter exempel utan att ge dem mening i sammanhanget (förmodligen eftersom de ofta saknar mening i sammanhanget och bara verkar vara uttryck för bekräftelsebehov).
Det är inom det området som Johan Söderberg är så framgångsrik, han belägger sina tydligt definierade påståenden om den svenska konsumtionen genom talande, relevanta och lättförståeliga exempel hämtade ur skönlitteratur, veckotidningar och dagspress. En egenskap som framgår både i föreläsningssammanhang och i författandet av den fenomenala ”Röda Läppar och Shinglat Hår”.
Och även om jag vet att alla inte tillhör dem som finner njutning i konsumtionshistoria som fritidsläsning tror jag att många har behållning av att titta på åtminstone kapitlet ”tjugotalet och det korta håret”. Jag tog mig igenom det med ett konstant leende på läpparna och kunde efteråt konstatera hade gett mig stor insikt i det Söderberg vill ha sagt om föreställningar om naturlighet, kosmetikans laddning och samhällsförändringars inflytande på uppfattningar av det yttre.
blus – Zara (igen)
jeans – Acne
väska – Prada
hårband – Evita Peroni
Brita Åkerman om skillnaderna i hur traditionellt manlig respektive kvinnlig konsumtion betraktas, en situation som verkar vara identisk med den som uppstod i samband med SvD:s artikelserie om masskonsumtion. Skillnaden är att SvD-serien publicerades för någon månad sedan. Åkermans artikel är från 1932.
ps. (ps-tillägg har blivit min nya ursäkt för att slippa dra ner på teman jag vill behandla när jag försöker skriva kortare inlägg?) Jag vet att jag tjatar er döva om den där artikelserien men jag tycker den gör det så tydligt hur lite kunskap, eller ens reson, den aktuella konsumtionsdebatten innehåller. Utöver perspektivet manligt/kvinnligt så gav den ju prov på de ständigt förekommande helt ounderbyggda uppfattningarna om att det finns en konkret skillnad mellan ”vanlig” konsumtion och ”överkonsumtion”. Som vanligt genom att ignorera att det är omöjligt att sätta en fast gräns för vad termen behov innebär.
(Jag har glömt var jag hittade själva illustrationerna. Googlade säkert på ”30s fashion” eller något annat lika enkelt)
3. idag, måndag, klockan tolv avslutas omröstningen. Det är nu eller aldrig, rösta här.
2. jag har fått ett nytt lägenhetsletarryck. Fråga alla ni känner om de behöver en hyresgäst som är snäll och luktar ok. Om ja, maila mig (sofia@conspicere.se).
1. blus från Zara, hårspännet har jag lånat.
Jag är ledsen för att jag inte skriver så mycket men jag skriver hemtenta och har kört fast i ett stycke Bourdieu.
”There is a homology between the fields of production and consumption which leads to an objective orchestration of the two (…) there is an objective orchestration of the logic of the struggles internal to the field of production with the logic of the struggles internal to the field of the dominant class.”
Jag förstår vad jag läser, men lyckas inte skapa mening i det, inte ens när jag klistrar det på Stam o. co. Det ligger liksom precis utanför vad jag kan hantera, så om jag bara får en liten knuff i rätt riktning faller säkert alla bitar på blats.
Någon som känner sig manad? (Camilla? Emilie? Niclas?)
(originalbilden är tagen av Meisel för Italienska Vogue, 2004 någon gång)