Jag är ingen filmkritiker men:
1. Mycket mycket imponerad av Knightley.
2. Fantastiskt känslomässigt detaljrik men jag önskar att jag hade somnat på slutet som var övertydligt. Varför kan man aldrig få gå från biosalongen med (vad som i alla fall känns som) en egen upplevelse?
3. Den här klädseln (nedan) är en av de mest effektfulla jag sett på film, är ortfarande helt tagen.
Fatima Varhos, producent. Maria Ben Saad, redaktör. Dennis Dahlqvist, redaktör.
Ikväll sänds första avsnittet av Velvet, Svt:s nya program som behandlar mode i ett bredare perspektiv än de ständiga trendrapporterna.
Jag jublar över varje sällsynt svensk modejournalistisk ambition som inte har Instyle som förebild.
Klockan 21.00 på tvåan, idag onsdag.
Dior, i vit rock till vänster, under sista förberedelserna inför en visning under den gyllene eran. (Foto: V&A)
Det talas mycket om couturens återkomst, att intresset ökat och hur världsekonomin för tillfället producerar konsumtionsbenägna (olje)miljardärer på löpande band (32% av Diors klienter finns idag i Saudiarabien). Det publiceras mångder av hoppfulla artiklar, och jag kan inte låta bli att slås av hur okritisk utgångspunkten är (läste ni tex. artikeln i SvD förra veckan?).
Jag håller med om att couturen för tillfället visar tendenser på att röra sig mot mer bärbart mode (där Chanel går i spetsen, som länge sagts vara det enda couture-hus som över huvud taget kunnat komma i närheten av att vara ekonomiskt lönsamt förmodligen just tack vare bärbarhetens ikonstatus) och att det i och med en bredare internationell målgrupp tillkommit nya klienter. Den nya yngre målgruppen kan också nämnas, då det verkar finnas ett klientel som trots att de inte upplevt couturens storhetstid funnt ett intresse (det drog lite i mungiporna när jag läste om den 17-åriga ryska oljedottern som la en order på 7 plagg hos Dior förra veckan). Men hur fantastiskt allt detta än låter är jag inte så övertygad om att det är tillräckligt för att rädda den utdöende konstformen.
Med ett knappt tvåsiffrigt antal atelierer kvar i Paris, att jämföra med de drygt 100 vid 1900-talets mitt, är det svårt att se hur det ska kunna ske någon återhämtning från förlusten av kunskap, speciellt nu när även de skapare som hållit sig kvar i branschen befinner sig i slutet av karriären. En tanke som förstås blir extra närvarande i och med Valentinos avsked i vår.
Och faktum kvarstår att couturen har lång väg kvar till att bli en lönsam verksamhet, hur hoppfullt det än låter med de rapporterade ökande försäljningssiffrorna. Ett undantag ser ut att kunna bli Elie Saab som avgudas av kvinnorna i mellanöstern, men som en del debattörer ställer sig frågande till ifall han verkligen borde klassas som Couture i dess klassiska bemärkelse.
Det är inte otänkbart att denna ovilja (jag känner den också) till att faktiskt ifrågasätta rapporterna om en couturens ljusnande framtid bottnar i ett slags kombinerat glädjerus och förnekelse. Med risk för att låta elitistisk, (men hur ska man annars kunna diskutera Couture som särpräglad form?) så känns det liksom som att underlaget som skulle kunna motivera ett uppsving är lite torftigt och mer logiskt borde leda till ett förfinande och lyxifierande av Pret a Porteren (Lanvin!).
Att vi var tvugna att köa och sedan konfronteras med en dörrvakt med attitydproblem på 7/11 i lördags kväll utan att jag ens blev förvånad säger en del om hur hysteriskt allt är är för tillfället. Jag satte mig därför på tåget till Lund för en välbehövd kärlekssemester. Modeveckan kan jag lika gärna följa via Hannas blogg på Bon med tanke på hur få visningar jag var bjuden på.
Har redan ångest för att tiden kommer gå alldeles för fort här nere bara.
Såg ni förresten de fransiga skorna hos Dagmar? Jag och Agnes B konstaterade här om dagen att det är få (förutom vi, vi vet bäst) som för tillfället erkänner att fransarna har en betydelse som vida överstiger Cavalli-cowboys. Fransar är envisa och viktiga, speciellt i svart blankt skinn.
lördag
stickad väst: Vila
catsuit: Monki
stövlar (hej då): Scorett
klocka: Bulgari
armband: Indiska, present, lånat
Jag har ett par nya Husley Glides. Jag gillar sailor-känslan och retro som snarare är 40/50-talspinuppa än bohem. Hade verkligen velat ha en sjömansblus till, men blåvitrandigt är ok (kanske hinner förbi Beyond Retro för att se efter om jag hittar någon fin blus att byta om till ikväll).
topp: H&M
jeans: Sass & Bide
skor: Topshop
Det började med Armanis höstkollektion och fortsätter med Chanel Couture. Platta skor till skräddat, cocktail och brudklänning.
Jag försökte förklara för Mikael varför det är så omvälvande, varför det är komplicerat att betrakta en kollektion som bärs på låga skor, men det går inte. Det är så helvetiskt svårt att acceptera att det enda som är orsaken till att allt blir så svårdefinierat är avsaknaden av tio centimeter klack.
Hur som helst är de låga skorna ett effektivt sätt att få mig att se till helheten snarare än de enskilda plaggen. Vilket i Chanel-fallet inte var så smart eftersom jag älskar jackorna men inte helhetsintrycket, speciellt inte kjolarna (speciellt speciellt inte den voluminösa i svart siden. Jag har vägrat acceptera att den puffiga lilla volangkjolen i satin är annat än svenska modebloggsvärldens påhittade helveteshype, men nu har Karl gett den ett internationellt erkänt berättigande. Bläk).
De vridna klänningarna är fina och verkar representera Lagerfelds nya kundgrupp, the super sweet sixteens (Blair Waldorf typ). Den cremefärgade aftonklänningen Elsa bär är också bra. En otippat vacker kombination är relativt korta Devon i finalklänningen.
Avslutningsvis så gillar jag överlag de låga skornas intåg i visningssammanhang och tycker att det höjde Giorgio Armani a/w 07.
bild: style.com
ps. Kolla dekoren, en gigantisk Chanel-jacka i betong. Så groteskt och säkert jättedyrt. Inte det minsta kul. (bild: yahoo)
Jag köpte en catsuit eftersom jag vet att jag flera gånger haft jättebra idéer som inkluderat en, men nu kan jag inte komma ihåg en enda av dem.
Pradakollektionen jag refererade till i inlägget i söndags (a/w 02) känns för övrigt väldigt aktuell i sin helhet när det kommer till hur den tacklar nude-färger, erotik och femme fatales.
Den Pradiska sexigheten gör mig lite generad, den väcker så mycket mer anstöt än vilka utanpåunderkläder eller upprivna urringningar som helst. När Miuccia goes sexy, och det är inte ofta, vet man att hon är riktigt power-dirty.
Blommig är fint och den här klänningen hade jag på mig i fredags när jag, Taru och Hanna var på Jacobs Takeout, Berns och Spy Bar.
Från en bar till en annan: jag fick hem några paket måltidsersättnings-bars att recensera. Har just förstått hur något som är täckt av choklad kan göra att man går ner i vikt – de lägger sig liksom som en klump i magen som jag föreställer mig att man endast blir av med om man kräks upp den. Jag hade tänkt ha dem med mig när jag typ sitter på universitetet och pluggar för att slippa blodsockersvackor, men det kommer helt enkelt inte att hända. Bläk.
klänning – Beyond Retro
väska – Pierre Cardin
skor – Marc jacobs