Jag försov mig.
Så jag fick skynda mig till Mulberry för att kolla nya butiken (fast den var kanske inte så ny som man väntade sig.) och nya kollektionen. Alla mina bilder blev suddiga. Skorna var i alla fall i pyton, väskorna i denim eller svartvitt skinn, klänningarna i siden och inredningen skinnklädd.
Dagens outfit var inte det minsta spektakulär, det är däremot påsarna under mina ögon. Det enda fina på mig var krokodilbroscherna. Mina små raringar.
Sådär, nu finns det en kategori som heter personligt också. Bra eller anus får ni avgöra, den kommer nog bli måttligt uppdaterad i vilket fall.
Man pratar ofta om att mode går i cykler och jag vet inte hur många gånger i våras jag sa orden ”90-talet är tillbaka”. Nytt blir gammalt blir nytt igen. Men det är inte helt sant. Det sker hela tiden en förskjutning.
(Bacall kommer aldrig tillbaka…)
Man skulle kunna tycka att de 40-talsreferenser som är så tydliga i höstens mode är ett tecken på att modet bara upprepar sig själv. Men det som Gucci visar i sin höstkollektion är inte 40-talsmode utan 40-talsmode sett ur ett 2000-talsperspektiv med andra ideal och erfarenheter som påverkats av de 60 års mode-/samhällsutveckling som skiljer.
För mode handlar ju om kontext och tid, vilket blir väldigt tydligt när man tittar på rekvisitan till kostymdramer. En anställd på Dramaten berättade att det är mycket svårt att korrekt sortera dräkterna efter de årtionden de ska föreställa, men lätt som en plätt att datera vilket år de är tillverkade. En 1700-talsklänning såg inte lika dan ut på 60-talet som den ser ut idag eftersom referensramar och ideal ständigt förändras och därmed även hur vi uppfattar historien*.
Så någon regelrätt cykel är det inte. Om det räcker med att inte upprepa sig för att det ska räknas som att det går framåt och utvecklas har vi diskuterat tidigare och, åtminstone tillfälligt, kommit fram till att så inte är fallet. Möjligtvis kanske man skulle kunna argumentera att modet försöker upprepa sig men inte lyckas.
*Jag och Niklas har i kommentarsfunktionen på tidigare inlägg på temat haft en början till en diskussion (som jag tyvärr inte har haft tid att avsluta) kring ifall det är annorlunda med konstverk som anses ha en mer gränsöverskridande mening. Finns det över huvud taget universella idéer?
Tidspressen var tydligen inte tillräckligt extrem ändå. Efter att ha sammanfattat alla avsnitt är det fyra timmar till skrivning och då tycker jag det passar bra att leka framför kameran.
-> helkroppsbild <-
t-shirt -NY
byxor – topshop
skärp – 2nd hand
glasögon – H&M
pennor – överallt
ps. Go around twice if you’re happy. Tack Emilie för tipset, it made my day.
Jag sitter och pluggar (anledningen till att det varit så få uppdateringar de senaste dagarna). Jag jobbar bäst under extrem tidspress. Det är sex och en halv timme tills skrivningen börjar och det är först nu jag kommit igång på allvar.
Läser Håkan Lidby och fokuserar lite för mycket på kuriosa när det viktiga är de övegripande tendenserna.
Utöver det där med pottblått har jag förtjusats över att man på slutet av 1800-talet knöt en sjal i kors över bröstet och kallade plagget för hjärtvärmare.
Hur folklig dräkt i bondesamhället tenderar att bli en blandning mellan olika konserverade modedräkter, vilket resulterade i att man i ett Uppländskt folkdräktsområde funnit dräkter kombinerade av midjekjolar från Beidermeier-modet och korta liv från Empiren. Totalt oförenligt och opraktiskt eftersom det då blir en glipa mellan kjollinningen och livstycket. Den första magtröjan, typ.
Och att det var först på mitten av 1800-talet som skomakare började göra skillnad på höger- och vänsterskor.
Jag tycker det är så fint när det som förefaller naturligt är så ologiskt.
Söndag igen… jag tycker att ni ska ta er till Grand för att se Dan Klores dokumentär ”Crazy Love” om Burt Pagach och Linda Riss berg-och-dal-bane-kärlek som ger ordspråket ”love is blind” ny obehaglig innebörd. Tack vare den hårda tabloid-bevakningen av händelsen 1959 har Klores kunnat blanda arkiv-foton med intervjuer och 50-talssoundtrack. Har bara sett toppenrecensioner så det verkar vara en riktig pärla.
Alltså, Crazy Love på Grand kl 20.00. Biljetten kostar 60kr, men för att se festivalfilmerna måste man även ha ett festivalpass. Och när ni ändå är ute kan ni ju passa på att gå förbi NKs julskyltning som öppnade idag.
Efter att jag varit ute med Bundis och Charlie ska jag till Hotell Amaranten där Taru spelar soft soul ikväll. Ni som inte ska vara hemma och se på en kärlekshistoria kan ju komma dit klockan tio.
smokingkavaj – Yves Saint Laurent
spetslinne – mormors gamla
jeans – Cheap Monday
jodphurs – mammas
örhängen – Eivy Flodins Parfumerie
armband – H&M
Det blir visst mycket inspirerande film nu, men det är väl på sin plats när det är filmfestival.
Inspirationen med störst påverkan kommer inte sällan hemifrån Stockholm genom Roy Anderssons En Kärlekshstoria. Fotot, den tyst revolterande tonåringen och kärleken. Jag får lust att sätta på mig skinnjacka och tygskor, slänga mig på en moppe och köra runt i cirklar på en dammig fotbollsplan. Tonårsmodets och därmed även tonårssjälens innersta väsen inkapslat i en av de vackraste historierna någonsin.
Se den ikväll på Svt2 klockan 22.05.
Jag bär inte päls. Det är inte av principiella skäl (det vore väl hyckleri med tanke på min i övrigt köttätande livsstil) utan på grund av hur vidrig industrin är (vilket också är motsägelsefullt, med det argumentet borde jag ju inte bära kläder alls. Med tanke på hur vidrig industrin är. Jag är en stor fet hycklare).
Men den här hösten har jag ställts inför ett dilemma. Jakdilemmat. Jag begär glansigt långt lurvigt jakhår. Och jag intalar mig att det är ett legitimt begär. För en tibetansk oxe måste väl ändå ha ett rätt gott liv med friskare luft och mer frihet än en svensk huskatt? (eh… bra försök Sofia.)
Alberta Ferretti gör finaste kappan, och Sartorialisten fångade ett par ludna Rick Owens på promenad (”Is anyone missing a yorkshire terrier?” löd en kommentar till den provocerande och stilmässigt imponerande bruden. För tankarna till det här).
bild: style.com, the sartorialist
Igår öppnade Stockholms Filmfestival med Josef Fares ”Leo”. Jag har varit och hämtat ut mitt presspass, men flera av filmerna jag sett fram emot är redan fullbokade. Utöver Lynch-dokumentären (slutsåld, jag grät när jag såg det) och Lagerfeld Confidential är jag förstås mest nyfiken på Wes Andersons ”Darjeeling Limited” (slutsåld). Face2facen (slutsåld) på Scandic där han ska motta Stockholm Visionary Award ikväll hade förstås varit fantastiskt fin att gå på.
Jag ägnar mig istället åt kuriosafrossa. Utöver Adrien Brody och Wes Andersons stående val av Owen Wilson och Bill Murray tar de gigantiska resväskorna så mycket plats att de får en egen post i rollistan. Designat dem har förstås Marc Jacobs gjort, han står även för resten av kläderna i filmen samt hela Wes privata garderob.
(Marc och Wes och Darjeeling-väskan. bild: Kirk McKoy/LA TIMES)
Wes själv är väldigt noggrann med att han inte är intresserad av trender vilket inte nödvändigtvis motsäger att han kritiserats för att vara för besatt av stil när han gör film. Och vare sig han vill följa dem eller inte så har han i alla fall skapat trender med ”Rushmores” ihopsjunkna, krympta manchesterkostymer, ”Life Aquatics” Adidas-sneakers med gul snörning och den tillgängliga Tenenbaums-looken som Esquire byggde ett helt modereportage på.
(Gwyneths look med Lacoste-klänning och sotade ögon i Royal Tenenbaums är ikonisk, och blir förstås inte komplett utan den kolafärgade minkpälsen som Fendi tog fram efter Wes strikta direktiv. På herrsidan satte Vintage-overallerna från Adidas standarden. Jag älskar att Wes karaktärers kläder blir som en uniform i och med att de bär samma outfit genom hela filmerna.)
Presslunch på Berns och ikväll Elin Ruth Sigvartssons premiärvisning av nya videon. Däremellan blir det jag och Diana Krane, jag har tenta på måndag och har inte pluggat ett skit.
Att vara förkyld en pressad dag som denna kräver uppmuntring i form av juvellila blus med power-axlar.
Annars är jag mest brun. Jag hatar färgen brunt egentligen, så fråga mig inte varför jag har en brun jacka. Den är i och för sig finare än vanlig brun för den glänser lite gyllene. Och så var den på rea.
Blus: Louise Béen, mormors gamla
Kjol: mammas gamla, vet inte var den kommer ifrån
Jacka: Zara
Skor: Filippa K
Mössa: kashmir från Mauritius. Mjukare har jag aldrig haft.
Skinnhandskar: Lindex