Fick ett sms från Alex:
”Sitter i SoHo och äter lunch med John Galliano vid bordet bredvid”
Lucky gal. Hon borde hälsat honom att Diors styling är den kommande vårens hetaste.
Vårens bakfylla efter höstens lagda lockar – femme fatale dagen efter. Svettig och sotig.
Bild: Style.com
”Om det finns en enighet mellan föräldrarna och skolan så tycker jag att man ska ha rätt att ha vissa klädkoder”. Så säger skolminister Jan Björklund angående kalsongförudet på Östermalmsskolan.
Om nu föräldrarna är med på det, varför skulle då skolan behöva ha en regel, undrar jag. Borde det inte räcka med att föräldrarna då är medvetna och själva tar ansvar för att diskutera vad man inom familjen anser är anständighetens gränser. Man behöver ju inte ens gå in på tankar kring identitet, frihet och demokrati för att konstatera att vi inte har någon god användning av ett kalsongförbud.
Det här gör mig hur som helst, halvt osökt, påmind om att jag hade tänkt skriva ett inlägg om kläder som politiskt redskap genom dräkt- och överflödsförordningar. Men det får bli en annan gång. (Det är tråkigt, men det blir mest inlägg som refererar till annat nu när jag inte har min dator.)
Här om dagen tänkte jag beställa kurslitteratur. Eftersom jag ganska så säkert visste med mig att jag inte skulle hinna med att läsa alla böcker som hör till denna delkurs funderade jag på att hoppa över den minst prisvärda titeln, över 300kr för dryga hundra sidor. Men när jag sedan gick in på Akademibokhandeln vid Universitetet för att titta på den kunde jag inte låta bli att köpa den.
”Kläderna Gör Upplänningen” av Håkan Lidby, om det folkliga modet (som inte sällan glöms bort eftersom man ofta talar om antingen folkdräkt eller modedräkt), väcker samma varma känslor som barnböcker. Den är otroligt visuell, tryckt på blankt fint papper och med rätt stor text. Kanske lite tunn men lätt att ta till sig och bara allmänt hjärtlig för den som intresserar sig det minsta för vad som händer när trend möter tradition och hur vanligt folk i Sverige (Uppland, rättare sagt) påverkats av modet och gjort det till sitt.
Och precis samma goda intryck som av boken fick jag av författaren själv när han föreläste samma kväll.
(Den var dessutom lite billigare med studentpris på Akademibokhandeln än på Bokus så kolla där i första hand om ni är intresserade. Adlibris har den också billigare, men där är den tillfälligt slut.)
(House of Diehls improviserade paraplykjol. Foto: Mimmi Campbell)
Som sagt, det är skitsvårt för mig att skriva när jag inte har min dator. Läs istället dagens Svd, om ett kul fenomen Thomas Roth väljer att kalla modekaraoke.
Det började som en slags performance art när gruppen House of Diehls för några år sedan improviserade kläddesign framför publik för att göra det unika tillgängligt för alla, och nu har det blvit en egen liten rörelse där designers från New Yorks designskolor väljs ut att tävla i style battles. På fem minuter ska du göra något unikt, utan några begränsningar, av en hög second hand-plagg.
Väldgt New Yorkigt.
Min dator är trasig och det begränsar mig. Jag klarar helt enkelt inte av att använda någon annan dator än min egen. Jag vill ha mina bildprogram, mina bokmärken, mitt tangentbord, min inspirationsmapp, mitt bildarkiv, min skärm, min inbyggda mus, mitt fläktsurr, mina snabbfunktioner, mina medladdningar, min organisering, mina färginställningar, minminminmin.
Så att skriva idag när den är på lagning går inte. Istället får ni en outfitbild från i lördags. Jag och Hanna och en clown var på Ace.
blus – Zara
kjol – H&M
(bild: Gina Tricot)
Appropå det här. Skinnshortsen var aktuella på flera av våra svenska märkens s/s 08-visningar, Gina Tricot är snabba och erbjuder ett par redan nu. Är det ett sammanträffande?
Eftersom jag håller på att spricka av nyfikenhet har jag dammsugit youtube för att hitta klipp från Lagerfeld Confidential, men än så länge ser det ganska mörkt ut. Så länge föreslår jag att ni tittar på trailern som ger ordentligt med mersmak.
Ha en mysig söndag!
(Jennifer Connelly i effektiv men stressande marknadsföring.Bild: Sophies Fashion)
Det är ofta rätt hopplöst att hitta specifika visningsbilder tillgängliga för allmänheten från kollektioner före milennieskiftet. Men därefter har det hänt något, tillgängligheten har tvärt om blivit total, varenda show finns i bild-, detalj- och videoform för vem som helst att se två timmar efter att den avslutats.
Modets cykler blir ju allt kortare, nu förväntas vår smak ändras en gång i halvåret, vilket denockså utan problem verkar göra. Fyra huvudkollektioner (vår, sommar, höst, vinter) per år är kanske inte aktuellt på ett bra tag, om någonsin, men det är någonting stressande med konsumenternas ökande möjlighet att få så stor tillgång till kollektionerna samtidigt som inköpare och press. För att inte tala om kändisarnas användning av provkollektionen på röda mattan ett halvår innan den släpps i butik.
Det är förstås inte helt utbrett än, vanliga människor hänger inte på Style.com dagarna i ända, men i och med att du som medveten fashionista förväntas kunna diskutera vårkollektionen i september så ändras också din smak. Höstkollektionen analyserade du ju redan i februari, och med modets halvårslånga cykler i beräkning så borde du börja ledsna nu.
Jag blir helt stressad bara av tanken på hur konsumenterna flåsar designerna nacken. Hur svårt det är att som inköpare försöka ligga ännu ett steg före, trots att det inte finns något material att utgå från. Att det känns helt omöjligt att skriva om vad som händer nu när man har tillgång till framtiden. Och när budgetkedjorna, som producerar snabbare än någonsin, kan erbjuda de kopierande trenderna före designern som lanserade dem hunnit få ut sitt koncept i butik.
______
(Nu är det här förstås inte hela sanningen, ingenting blir ju modernt hos den breda gruppen konsumenter förrän det blir tillgängligt. Dessutom visas ju inte hela kollektionen på Catwalken, det är ju bara ett koncept och inte ens säkert att det som presenteras ens kommer att vara till salu. När man kommer till showroomen för inköp får man ofta en annorlunda bild av den. Och så är det ju lätt att tro att bara för att det råder en sådan style.com-hysteri i modebloggsvärlden så är det så verkligheten ser ut, men det är nog rätt missvisande ändå.)
Jag lever som jag lär. På med resårbältet.
Fast jag kanske måste byta skor, min lilltå har svullnat upp till dubbel storlek. Det gör ont som om den vore bruten, fast det är den inte för jag kan fortfarande vifta på den.
klänning – Zara
kofta - lindex
bälte – min systers
skor – Zara
