It-frisyrer i Vänner och dyra väskor i OC i all ära, men Twin Peaks sopar banan med allt motstånd när det kommer till snygghetsfaktor (och på alla andra plan med för den delen).Lynch är ju expert på att skapa miljöer som ger en känslan av att man hamnat i en småstad där tiden passerar obemärkt och som är helt bortkopplad från omvärlden, och denna känsla spelar kläderna stor roll i. Typiska är de 50-talsflickiga kjolarna och finstickade jumprarna, de utborstade blanka lockarna och kontrasten mellan mjölkvit hy och blodröda läppar. Sensuellt, känslostarkt och helt enkelt vackert så in i helskotta. Det är något som OC-Marissa inte kommer i närheten av ens om hon hade alla Chanel 2.55:or i världen!
Audrey Hornes (Sherilyn Fenn) underskönt utstuderat flickaktiga uppenbarelse har alltid varit min favorit av Twin Peaks invånare.
Bild: Lynchnet
Jag kan inte riktigt se någon röd tråd i de karaktärer jag inspireras av stilmässigt. Det gör mig lite förvirrad. Hur vill jag se ut egentligen? För några dagar sedan var det ultrafeminint 50-tal, men i dag lockar androgynt 70-tal.
Jag gillar Woody Allens filmer (även om det är ganska uppenbart att han inte kan konstruera mer än en utmärkande manlig personlighet, den snackiga cynikern som alltid spelas av honom själv). Mest gillar jag Annie Hall. Det är något med kontrasten NY-cyniker/hurtig LA:are som alltid tilltalat mig, och så älskar jag Diane Keaton som Annie förstås.
Nu när jeansdöden är nära, och skräddade byxor på återtåg är hon dessutom en exemplarisk stilförebild. Vida ben och höga midjor till slappa skjortor, väst och slokhatt är en oslagbart cool kombo. Och mittbenan, glöm för guds skull inte mittbenan.
Stylisten jobbade i samarbete med Ralph Lauren, men mycket är taget från Keatons egna garderob. Jag själv apar efter i byxor från Topshop.
(Lanvins kaninpälsjacka – ur W:s augustinummer)
Jag vet inte om det är en del av något slags projekt för att typ påminna oss om att all päls som så frikostigt skickats ner för runwayen inför denna höstsäsong faktiskt kommer från små lurviga varelser, men kläder gjorda av gosedjur har börjat poppa upp överallt.
Som det dramatiska reportaget ”Into the woods” i W:s augustinummer där Mert Alas och Marcus Piggott lät Doutzen stalkas av dem. Lanvins kaninpälsjacka med den avtagbara kragen knuten kring huvudet så att den påminner om (kanin)öron på väg att ätas upp av en gigantisk nallebjörn, iklädd Franco Moschinos nallebjörnsklänning från hösten 1988 och med Stephen Jones nalleöron på huvudet.
(Moschinos björnklänning och Stephen Jones nelleöron i augustinumret av W)
Jean-Charles de Castelbajacs höstvisning bjöd på galna upptåg involverande monsterhattar (pälsmössans avlösare?) och grizzlynallebjörnskappa med långa ludna armar som svängde i takt till Hypnoloves grymma remixes (hans argentur berättade för mig att det faktiskt var några butiker som tagit in den. Modigt). Inte att förglömma är Pradas goshåriga kappa, Comme Des Garcons öron och Moschino-räven.
Är det bara (smått groteskt) lekfulla estetiska experiment, ungdomsdyrkan eller en påminnelse om att vårt hjärtlösa naturskövlande kommer att gå ut över kommande generationer?
Jag spekulerar vidare. En sak jag dock kan vara säker på är att JCDCs nallebjörnsklänning inte är en del av någon djurrättskampanj. Den är jag nämligen övertygad om har en förklaring värdig Freud – tillägnad hans egen barndom då han som sjuåring placerades i militärskola och inte fick ha några leksaker.
Mellan 1999 och 2002 ökade användandet av botox i USA med 2400 procent.
Sökandet efter evig ungdom, och inte minst evigt ungt utseende, är inget nytt, Ponce de Leon letade ju efter ungdomens källa redan på 1500-talet. Skillnaden idag är att teknologiska framsteg faktiskt möjliggör uppskjutandet av det synliga åldrandet.
Det finns många anledningar till att vi i västvärlden är rekordrädda för de oundvikliga rynkorna och hängande brösten, och kapitalismens krav på vitalitet, skönhetsideal och konsumtionsinriktningen i vår generation påstås vara ledande orsaker.
Själv skräms jag inte av själva åldrandet utan av det faktum att jag verkar ligga inom anti-ageningprodukternas målgrupp och uppmuntras köpa produkter ”i förebyggande syfte”. Hur sjukt är inte det? Jag är 19 år för sjutton, låt mig vara!
Det tragiskt komiska i det hela är att psykologisk forskning* visat att våra attityder gentemot åldrande förutspår hur länge vi lever i större utsträckning än den fysiska hälsan. Är det inte typiskt ödets ironi? I strävan efter att leva ung måste vara beredd att dö ung.
Bild: medgear
*“longevity increased by positive self-perceptions of aging”, Levy, Slade, Kunkel & Kasl 2002, publicerad i journal of personality and social psychology nr 83
Antingen gör Marc Jacobs något så ovanligt som kommersiellt gångbara modeteoretiska statements i sann japansk anti fashion-anda i enlighet med gårdagens inlägg. Eller så är det bara så enkelt att han inte har en aning om vilka signaler som når mina överanalyserande sinnen, utan gör bara det här som en kärleksförklaring till Rei Kawakubo. Det sistnämnda är inte omöjligt, för referenserna är rätt slående i allt från styling och accessoarer till färg, detaljer och tekniker.
Till vänster: Comme Des Garçons a/w0708. Till höger: Marc Jacobs s/s08.
Syrenlila med svarta detaljer och udda huvudbonader. (Hade Marcs grå tudelade klänning upp till höger varit snäpppet vackrare hade jag utan tvekan älskat den som jag älskar CDG.)
Stylingen – håret, hatten. Det må vara långdraget, men gick inte att undgå att Kawakubo sytt på barnklänningar på de stora klänningarna, och att Marc satt en liten väska utanpå sin stora.
Vad tror ni, anti fashion-statement eller kärleksförklaring?
Både och kanske? Eller ett sammanträffande?
Och viktigast av allt; vilken kollektion är grymmast?
De internationella modeveckorna pågår för fullt och vi håller alla på att dränkas i visningsbilder från Style.com. Personligen tycker jag aldrig att det är särskilt intressant förrän allt är klart och man i lugn och ro kan få utveckla en känsla för de övergripande tendenserna. Ett av undantagen är föga förvånande Marc Jacobs, jag kan förstås inte låta bli att sönderanalysera honom när han i sin kollektion dissekerar ett av mina favoritområden inom mode.
Marc har valt att förvalta modets mest betydande kompanjon och låta allt kretsa kring tid. Bortsett från det uppenbara, att visningen var över två timmar försenad, handlade det om trick som hans japanska förebilder (Yamamoto, Rei Kawakubo mfl.) har varit experter på att ta till: att låta plaggen vittna om tillverkningsprocessen och visa dem “halvfärdiga” (öppna sömmar på byxbenen, oihopsygga fram- och baksidor på klänningarna).
Att modellerna verkade vara halvpåklädda, och att visningen började bakifrån med en vinkning från designern och därefter aftonklänningar, för att sluta med de sportigare vardagsplaggen (som Marc för övrigt har en fenomenal känsla för) ger associationer till avklädningsprocessen och kläderna får därmed ett ännu vidare tidsbegrepp som inte bara innefattar tillverkningsprocess, utan även relationen till en framtida bärare.
Marc Jacobs är förstås ingenting utan sina accessoarer, de “urvuxna” skorna leker även dem med tidsbegreppet. Och klackarna som hamnat fel vittnar, liksom de halvihopsydda klänningarna, om att det finns en tillverkningsprocess, att vår tids mest eftertraktade skodesign inte bara uppkommer som genom ett mirakel.
Det här är intressant, för man är nästan lite van vid att notera tankegångarna hos Comme Des Garçons och Margiela, men det är sällan man ser så tydliga referenser i något så kommersiellt gångbart som Marc Jacobs ändå är. Men vem säger att kommersplagg inte kan vara någon form av performance art bara de sätts i rätt sammanhang? Och vem annars än Marc, med sin nästan overkliga förmåga att både charma modevärldens tyngsta tyckare och få småstadsfashionistor världen över att tvingas leva på knäckebröd, skulle kunna göra det?
Bilder: Style.com. Se hela kollektionen här.
Läs mer om det lyckliga äktenskapet mellan tid och mode här och vidare analys av kollektionen här.
Mode har det senaste århundradet betraktats som något kvinnligt, och numer antar vi nästan att det alltid varit så. Att det ligger i kvinnans, och inte mannens, natur att engagera sig i “ytliga förändringar”.
Men så har det inte alltid varit. Fram till början av 1800-talet var män lika stora, om inte större, modeslavar än kvinnor. Klädsel enligt den senaste trenden var ett sätt att visa att man var viktig, och tillhörde överklassen (generellt det enda samhällsskikt där mode fick rum att existera).
I och med industrialiseringen av Europa skedde förändringar, och plötsligt var även överklassmännen i behov av praktiska, avskalade arbetskläder. Detta fann man i kostymen, som sedan dess totalt dominerat det manliga modet. Modeforskare spekulerar i att anledningen till att det manliga modet sedan 1800-talet inte varierat i lika synlig grad som det kvinnliga är att kostymen innebar en så omvälvande omställning, att den räckt för att tillfredställa modets behov av förändring fram till vår tid.
Tittar man sedan på detaljer blir det ganska tydligt att det även inom konceptet kostym funnits rum för trender att komma och gå. Slag, form, färg, material, slipsar och scarfs har varit föremål för förändring enligt rådande mode. I själva verket har män tenderat att mer slaviskt anpassa sig till dessa mer subtila svängningar än vad kvinnor anslutit sig till sina motsvarigheter.
Bild: Fashion-era
Våren 2000 visade Martin Margiela, kungen av oversize, på en runway byggd av överdimensionerade runda middagsbord (med åskådarna sittande kring dem). Kollektionen bestod av vanliga kläder som sytts upp i överdimensionerade proportioner. Bland annat en cocktail-klänning från 60-talet i storleken 200%.
I en annan kollektion utgick Margiela från barbie-kläder och reproducerade dem i full storlek helt proportioneligt vilket resulterade i nästan löjligt överdimensionerade knappar och sömmar.
Jag älskar överdimensionerat, helt enkelt för att det är kul med proportioner och för att kläder inte alltid behöver vara så himla verklighetsbaserade och utgå från den mänskliga kroppen är fantastiskt befriande, tycker ni inte? (Ja, förutom när det kommer till gigantiska väskor då…)
Bild: Chloé Sevigny modellar Margielas “Size 74″-kollektion.
Flera studier har visat att de människor vi uppfattar som vackra är de som är symmetriska. Symmetri i ansiktsdrag och kroppsform signalerar omedvetet ungdom, fertilitet, hälsa och styrka.
Det stämmer bra överens med resultaten man fått i emotionsforskning. För det verkar som att de ansikten vi uppfattar som vackrast är sådana som är ett genomsnitt av flera andra ansikten. Och ett genomsnittsansikte bör ju rimligtvis vara ett symmetriskt ansikte, där extremerna balanserat ut varandra. Vi är alltså förkodade att uppfatta det symmetriska som attraktivt då det signalerar balanserade gener med goda förutsättningar för avkomman.
Så skönhet är, enligt den här teorin, mer än en kulturellt betingad åsikt.
Det låter kanske lite cyniskt och segt att ta till sig, liksom ännu ett bevis på att vi människor drivs av biologi och överlevnadsinstinkter, pallar man att tänka så?
I kulturhistoriska sammanhang har den symmetriska skönheten sällan ifrågasatts. Detta gäller i hög grad modevärlden (trots att mode väl knappast kan ses som en strävan efter skönhet. Men det är ett helt annat ämne, och får kanske bli ett annat inlägg i framtiden..). Men det finns förstås undantag, varav flera av dem (surprise!) japanska. Däribland en personlig favorit: Rei Kawakubo (Comme Des Garcons). Kläder som är beroende, men inte definierade, av kroppen.
Ur Rei Kawakubos Comme Des Garcons-kollektion “lumps” från 1997.
Bild: The Observer
Läs mer: Nancy Etcoffs “Survival of the prettiest“
Kläderna vi bär bygger på en logisk konstruktion (som vi tar för givet och inte reflekterar över just för att den är så logisk), varje plagg har ett upp och ett ner, följer mönster för var det ska vara ett hål för huvud, ett för en arm och ett annat för ett ben. Detta gäller oavsett mode (som kan ses som dekoren, vecken, materialen och effekterna utanpå den logiska konstruktionen). Till och med när det revolutioneras med avantgardistiska disproportioner och proportioneliga överdimensioner följer det denna arkitekturiska logik.
Det manliga modet med kostymen som utgångspunkt är fullt logiskt (vilket skulle kunna vara ännu en anledning till att det inte varit utsatt för några större variationer det senaste århundradet), det har ett hål för varje arm och ett för varje ben. Men det kvinnliga modet, som till stor del baseras på kjolar, är det ju inte fullt ut, så även om det finns få medvetet revolutionära modeskapare på området logisk plaggarkitektur så är en av de mest grundläggande antagandena i vår uppfattning av kläder och mode (före 1300-talet bar män och kvinnor i princip lika dana kläder, men det var först efter introducerandet av cykeln som transportmedel på 1890-talet som det blev accepterat/lagligt för kvinnor som inte var prostituerade att bära byxor) att kvinnor ska bära kjol, helt enkelt fullkomligt ologiskt.
