CONSPICERE

bara vegan

Min Räkfrossa är nominerad i omröstningen Årets Veganblogg, gå in här för att rösta eller för att hitta mer bra på temat.

Veganismen

Och med tills vidare antar jag tills, om, jag hittar en ny angreppsvinkel.

Men även, tills vidare föreslår jag att ni läser här och lagar det här.

Tills vidare är jag vegan på heltid.

Hej då fashion

Hej fashion,

Jag har ansträngt mig. Jag har grävt och vänt och vridit, jag har greppat efter halmstrån. Jag har stått upp för dig: it ain’t so!! Mode är visst viktigt, mode är konst, mode är kul. Visste!

Jag fanns för dig, men du vill mig inte väl, i din aktuella form är du en parasit som bara vill ha men inte kan ge något av betydelse. Jag känner mig inte bedragen, men jag ger upp. Man kan streta bara så länge, till den punkt när allt som återstår är att lugnt och sansat ta sitt pick och pack och lämna, acceptera att de få små pärlorna gått förlorade i ett aggressivt kaos. Till och med för mig, som är så stor och stark och kan se rakt igenom stormen, är det övermäktigt att vända på proportionerna.

Jag tror den sista luften gått ur nu, det ni har bevittnat den här våren är inte något återupplivande. Man är så lättlurad, men nu borde det stå klart, helt uppenbart, att det var de sista dödsrosslingarna. Återstår bara Frankenstein.

Tills vidare.

grått/vitt

Idag lyssnar jag såklart på Body talk pt 1 (DN-recension). Idol sedan lågstadiet. Då hade jag Robynfrilla. Innan jag klippte mig hade jag spikrakt hår så det borde ha funkat bra men när jag klippte mig kort (+kortare bak än fram) fick jag bonus: krullet.

(Före, efter. Och:  lillasyster, till vänster på bilderna, före hon klippte av sina egna korkskruvar med kökssaxen, och efter hon gjorde det. Dem såg vi aldrig mer igen. Tvärtomisar.)

Tänkt mycket på hur det gick till eftersom ju raka och lockiga hårstrån ska ha olika form (ena sorten platt i genomskärning, andra oval). Det vore en sak om det hände stegvis, men jag upplever att det var över en natt (en klipptid). Men kan vara efterkonstruktion.

Jaja, det här var 90-talet, före keramikplattångens inträde i var mans hem. Jag såg inte så mycket ut som hon men jag hade en lånat en silverkjol så det gjorde inte så mycket. Lika enough.

Just nu tycker att det är viktigt att komma ihåg att Geldof blev gråhårig i december 2009, medan Robyn var en silverfox redan 2008.

Om en vecka går jag från urtvättad blåsvart med utväxt till vitt över en natt. Kanske blir det rakt också, eller så blir det inget kvar alls. Det kan gå lite hur som helst tror min Ellinor, utom åt helvete för det är ju bara hår.

3955

Om man kraschar med ett rymdskepp på en till synes främmande planet och tar ett prov på jorden och det visar sig att året är 3955 och man önskar att man kunde se solen men den är inte där. Och vid närmare eftertanke, vilken sol?

När man då kommer att tänka på sin fru och sina döttrar, kan man sörja deras för tidiga död?

solidaritet

Jag tror att det kan ligga ett väldigt fint, om än lite naivt solidaritetsperspektiv bakom det här med copyrighten (alltså i moralen kring den, inte juridiskt), snarare än ett strategiskt. Som modemänniska är man van att försvara sin bransch, och alla som verkar inom den blir lätt vänner som man är välvilligt inställd till (se tangenten: modekritik). Vi har det tufft och upplever att de per definition innebär att stå på barriäaren, och vi håller alla andra vi upplever kämpar med något som kan påminna om ett konstnärligt strävande/rebellion inom mode om ryggen.

Men ibland är det inte vi mot dem. Ibland blir det vi mot vi. Då får vi ta minstingens parti. Som till exempel med Marc Jacobs. När MJ gör som Prada kan det passera eftersom ingen i våra välvilliga ögon upplevs stor och stark och kommersiell. När MJ kopierar en liten småstadskonstnär blir förhållandet exploaterande (trots att det i båda fallen handlar om en sak: han bedömer att hans eget varumärke tjänar på det). Detsamma när det nu gäller förhållandet mellan bloggerskorna och Zara. Och väldigt extremt när det kommer till just Zara som förmodligen är det mest själlösa av alla modeföretag, men ändå totalt avgudat (i garderoben) för att de göra så satans åtråvärda budgetalternativ till pudrigt och lättilgängligt high fashion.

Och allt det här är ju fint. Jag tror verkligen att modemänniskan är allt annat än ytlig, tvärt om friheten och kreativitetens väktare. Dock till den grad att det ibland blir blåögt.

copyriktigt

Simon postade för ett tag sedan en video med en TED-föreläsning om copyright inom mode – den är speciell eftersom den är så tillåtande. Det är i princip omöjligt att få rätt om du hävdar äganderätt till ett plagg, en stil eller en konstruktion. Det hindrar ju inte Diane von Furstenberg från att försöka, men lämnar lite en eftersmak av att om det mesta annat mode är porr så är hon skivbranschen.

Det fick mig i alla fall att tänka på Marc Jacobs, den lilla retstickan. Alla gånger han bara känts så otroligt old. Det är klart att det är det som är hans genialitet, att han vet vad som bör göras ännu en gång, och det är helt uppenbart att det bara är jag som tyckt att det varit old, jag har aldrig någonsin fått medhåll.

Inget nytt där, men komer ni ihåg vad som hände den där gången han plagierade en scarf

Det var inte bara hantverkare och konstnärer som reagerade, utan nu blev det plötslig både svensk och internationell outrage bland modefolk också.  Och det är inte scarfen som är en mer uppenbar kopia av det svenska hantverket än det Marc Jacobs snodde av CDG under hela 2008.

Så varför kom plötsligt kritik inifrån branschen?

Mode har så tydliga normer, men de är ofta bisarra, och bara välfungerande så länge de isoleras från övriga samhället. Så fort man kommer i kontakt med en annan sfär låtsas man som om man inte ens känner till att det finns några regler. Som en sekt ungefär.

Update: på temat: blogg-t-shirts!

(Läs vidare för att se föreläsningen. Den i sig innehåller lite logiska luckor, man kan inte likna musikens problem med nedladdning med att designers tillåts kopiera varandra. Det relevanta vore ju att jämföra med musikers lånande av varandra. Alternativt att ta upp problemet med fildelning och jämföra med DIY. Och då blir det plötsligt ganska mycket mindre spektakulärt.)

Läs mer »

låt oss tala om läder

Här om dagen beslutades att läderskor inte längre ska ingå i den indiska skoluniformen, istället ska skolbarnen bära för omständigheterna betydligt mer rimliga tygskor. Idén kommer ursprungligen från en av landets drivande djurrättsaktivister, men bakom beslutet ligger många goda argument, bland annat att läderskor inte har någon anknytning till indisk kultur utan är en brittisk kolonial rest, de är dessutom mycket olämpliga för det indiska klimatet och oproportionerligt dyra för landets många fattiga familjer.

Jag och mina fellow djurvänner twittrade naturligtvis glatt, men vad som överraskade var att Rodeo publicerade en artikel om nyheten. Jag tror att det kan ha att göra med att det jobbar en och annan vegetarian på den där tidningen, men faktiskt mycket för att skobeslutet inte uteslutande byggde på djurrätt, utan att det är ett så greppbart uppbrott från övergrepp som känns kittlande (vad säger du Benjamin?). Den diskussionen är ju rätt het nu, till skillnad från allt som gör kopplingen djur-hud-kläder.

För det är ju så att i de mer tillåtande modemedierna kan då och då uppstå en diskussion om päls, som i Madelaine Levys ledare i senaste Bon till exempel. Men läder, det har vi väl aldrig talat om?

Att den diskussionen skulle bli lite för jobbig inser man snabbt när man själv beslutar sig för att sluta köpa kläder, skor och väskor gjorda av läder. Det finns nämligen inte så himla mycket att välja på. Men det är knappast anledningen till frånvaron, utan max en bekväm ursäkt. För erkänn att ni aldrig närmat er tanken att läder skulle kunna vara problematiskt med sådan seriositet att ni konfronterats med frånvaron av syntetiska alternativ. Oftare tvärt om, syntet är problemet, äkta vara the shit, osv.

Får ändå någon slags känsla av en liten förändringens vindpust, men vet vanligt inte om det är så att jag isolerat mig och bara har förmåga att utgå från min egen begreppsram.

Hotspot trendspanade 2006, och så här blev resultatet:

”Syntetläder funkar ALDRIG. Äkta läderväskor behöver inte vara snordyrt även om de ofta kostar mer än plastväskor. Jag vet att det låter tradigt men det är en väl värd investering – syntetläder ser alltid billigt ut även om det står Stella McCartney på väskan.”

Är det bara jag som har blivit vegan eller känns det som något man sa 2006 men inte 2010?

(Tips, bland kommentarerna hittar ni 2006 års version av mig. Pinsam!!!)

Mer: Michaela älskar äkta läder. Nu även på flipflops. Varför?

ingen sport

Ofta är det nyttigt att jämföra mode med sport, det brukar avslöja en skillnad i attityder gentemot det som är typiskt manligt och typiskt kvinnligt. Allt det här vet ni ju redan: När det kommer til Chloé Schutermann, superrelevant att fråga varför det inte är provocerande med juniors med hockeyproffsambitioner. När det kommer till överkonsumtion, superrelevant att undra hur det kommer sig att dyra handväskor men inte golfbagar gör dig till en dålig människa. När det kommer till utrymme i media, superrelevant att fråga sig varför alla tv-program i tablån ska flytta på sig för en fotbollsmatch medans mode knappt lyckas norpa åt sig en kolumn i dagstidningarnas söndagsbilaga. När det kommer till samhällsnytta, superrelevant att undra varför man ska lägga skattepengar på att städa upp efter huliganer men inte på att underhålla kreativitet.

Men jag tycker inte att det passar sig att jämföra ouppnåeliga ideal inom idrotten med ouppnåeliga ideal inom modeindustrin.

En basic psykologisk princip: en människa som är psykiskt frisk upplever de egna framgångarna som en följd av den egna personen och de egna misstagen som en följd av omständigheter (och tvärt om när det gäller andra människors med- och motgångar). En sjuk människa å andra sidan tillskriver alla de egna misstagen den egna personen, och alla framgångar helt destruktivt som enbart en följd av lyckliga omständigheter (och så tvärt om när det gäller andra människors).

Modeller är naturliga (vill mode i alla fall ge sken av, vi vet ju att det inte riktigt stämmer), de ser ut som de gör utan ansträngning, vilket innebär att man inte har något annat val än att förhålla sig till dem som man själv är.

Ingen sportstjärna i världen upplevs prestera av naturen, utan precis tvärt emot modellen (som till och med framställs som att hon aktivt motverkar sin naturliga skönhet. ääääälskar skräpmat, och aaaaaaldrig tränar eller borstar håret) är idrotten inte bara passiv utan mycket aktiv i att framhålla allt det blod, allt det svett och alla de tårar som ligger bakom en prestation.

Att en soffpotatis inte presterar som en elitidrottare går därför att förhålla sig till helt rationellt, man kan till och med njuta av det med en rätt hälsosam distans. Soffpotatisen lyfter inte ett finger på väg mot idrottsidealet, och vet att det är den huvudsakliga anledningen till att den inte presterar i närheten av ett proffs. Det är inte jag, det är mina omständigheter.

Jag tror att om man frågar en idrottare som kämpar men aldrig någonsin vinner kanske man kan hitta något som påminner om det varje ung komplexfylld tjej känner i förhållandet till modellerna: det är inte mina omständigheter, tvärt om (jag kämpar ju som ett djur för att bli vacker/snabb), det är jag. Att som tjej inte ser ut som en modell är direkt personligt, ett personligt misslyckande i väldigt bokstavlig mening.

ett följebrev

Lyssnade på en krönika i OBS tror jag det var om Lars Vilks, som egentligen handlade om mycket intelligentare saker men för det här ämnet inte relevanta, men som också sa att man måste motivera. Och så läste jag Mattias Boström om vikten av följebrev och då kände jag att jag hade bra folk i ryggen, och att man fan ska dela med sig av sina referensramar.

Jag går på Zara och så ser jag massa randigt collegetyg och om jag vill så kan jag tänka Comme des Garcons och då blir allt i randigt collegematerial kosher, inte Gant. Och om jag köper en klänning som bara är ett par år gammal från Vila, men istället nöjer mig med att säga att den är från Myrorna och så säger jag:  tänk Prada. Då: aldrig mer behöver jag oroa mig för att någon ska anklaga mig för romantik eller western eller vad man nu tänker att den ska vara helt spontant om man visste att den var billig redan när den var ny.

Jag har även nyligen köpt en tänk: Rick Owens, men mest har jag faktisk tänk: Prada, och det har alltid varit enormt fördelaktigt för min egen självbild, men började bli problematisk AW09 och AW10 är det officiellt ett problem.

Frågan är om man kan tagga om. Det måste man väl få? Ge allt det rutiga som fick en privilegierad plats SS08 nya etiketter eller bränna det. Eller sälja på loppis. Är det någon som vet en bra loppis?